Det hade blivit dags. Dags att bli stucken i armen och fylla två provrör med mitt blod. Kommer litiumkoncentrationen vara okej eller kommer jag bli tvungen att minska eller öka med en tablett, känna mig lite som en labbråtta?
”Hmm vad händer om vi tar bort en tablett från Johanna, hur kommer hon reagera?” Lite så känns det ibland.

Med över tio personer före som enträget väntade på att den vita dörren skulle öppnas och en sköterska skulle trycka fram, med ett metalliskt ljus,  nästa siffra roade jag mig med att gissa. Gissa vilka av alla personer just där och då, som precis som jag, har en bipolär diagnos.

Var tredje, var fjärde månad får jag tillfälle att få uppleva mångfalden i Sverige på cirka 30 kvadratmeter. I dag bjöd utbudet på allt från pensionärer som väntade på att ta prover inför en stundande operation eller yngre personer som nervöst svarade i mobiltelefonerna bara för att nervöst fräsa åt personen i andra änden av telefonen.

För mig har besöken till det där väntrummet blivit en del av mitt liv. Jag vet att väntan kan bli en timme, framförallt en måndag, jag vet att provtagningen tar mindre än fem minuter när jag väl satt mig i stolen och rabblat mitt personnummer. Jag tittar alltid bort när sköterskan ska sticker mig i något av de, tack och lov, stora synliga blodkärlen i armvecken på antingen höger eller vänster arm och jag känner igen de flesta som rörs sig innanför där innanför den vita dörren i väntrummet.

I väntrummet är vi alla lika. Oavsett om man som jag är där på grund av att jag har en psykisk diagnos som jag äter medicin för, är på väg till operation eller har blivit ditskickad från någon annan sjukvårdsinstans. Alla är där för att få ett svar på hur man egentligen mår. Det spelar liksom ingen roll alla är i behov av hjälp även om man fortfarande har en viss rädsla för sprutor.

Jag väntade och jag gäspade. Längtan att faktiskt lägga mig ner på de gröna sofforna var lockande. Orsaken berodde på att tiden. Tiden från att jag har tagit min kvällsmedicin till att mitt blod hamnar i provrören får varken vara mer eller mindre än 12 timmar (Det för att få en så säker koncentration av litium i blodproven). Så för att jag inte skulle bli tvungen att kliva upp hur tidigt som helst så fick jag i stället tvinga mig uppe ett par timmar.

Det blev min tur till slut. Det känns så här i efterhand ganska bra ändå att sitta i över en timme på att få bli tappad på lite blod. För det innebär ju trots allt att jag är långt ifrån ensam om att behöva göra det ibland eller emellanåt.

Men precis som det är med psykiska diagnoser så syns det inte alltid på en person att man har en. Så vem av alla människor som satt där i väntrummet tillsammans med som, kanske liksom jag, har en psykisk diagnos, ja, det har jag ingen aning om. Man blir trots allt väldigt duktig på att dölja hur man egentligen mår.