Jag är så tacksam och jag är samtidigt så jävla förbannad.
Jag hade tur, ja för det handlar om tur, att träffa en människa som ville rädda mig.

Jag hade bestämt mig för att ta mitt liv. Avskedsbrevet skulle bara skrivas ner tillsammans med vilka som skulle få mina pengar på sparkontot, vilken färg kistan skulle ha, vilka blommor som skulle pryda den och vilken musik som skulle spelas i kyrkan. Men jag blev räddad.

Men det är inte en självklarhet i Sverige att bli tagen på allvar, att bli räddad från att ta sitt liv. Så många som 1574 personer tog sitt liv förra året. Jag har vänner som inte orkade längre som inte såg något slut på mörkret och som inte orkade leva. Jag tänker på dem en dag som den här.
Den 10 september är det den internationella suicidpreventionsdagen. En dag för att uppmärksamma självmord. För det är inte smittsamt att prata om självmord. Att prata om det är snarare botemedlet. Vi måste bli klockare, få mer erfarenhet. Människor som aldrig varit där måste få veta vad som händer när man överväger att ta sitt liv.
I dag är en dag jag mår sisådär. För jag är tacksam för att jag lever. Men minnena från när jag tänkte ta mitt liv blir väldigt tydliga.
Den där känslan att inte duga, att inte räcka till, att inte känna mig älskad, att ingenting spelar någon roll. Rullgardinen var väldigt svart då.Jag pratade inte om hur jag mådde, vad som pågick i mitt huvud. Jag sa inte ett ord.
Jag minns fortfarande min systers ord lika tydliga nu som då när hon ringde på den slutna depressionsavdelningens telefon: ”Men Johanna! Inte visste jag att du mådde så dåligt!”
Nä sa jag, jag visste inte heller det.
Fram tills dess hade jag aldrig reflekterat över hur dåligt jag mådde, inte på det där verkliga sättet. Jag mådde dåligt men så var det bara.

I dag pratar jag titt som tätt om hur jag mår. Jag föreläser, jag skriver, jag blir förbannad, jag öser ur mig hos psykologen en gång i veckan. Alla som kommer i min närhet får veta, jag vägrar vara tyst. Jag vet när jag behöver söka hjälp, när mitt eget arbete inte räcker till. Men jag lär mig fortfarande. Det går inte alltid att stoppa tankarna i huvudet, jag kan inte stoppa ångesten eller oron. Jag lär mig fortfarande att leva med mig själv.I dag vill jag bara krama om alla dem som inte längre finns hos mig. Jag önskar att jag hade sagt de där orden då, låt mig hjälpa dig. Jag önskar att jag hade tagit dem på allvar. Det är väl också därför som jag i dag skriker ut orden: VÅGA FRÅGA, VÅGA LYSSNA, VÅGA AGERA!

I’ve seen darkness leading you astray
Trust your heart and find your own way

This is a song for all the broken
We gotta believe we’ll win some day
There’s always some good in all the evil
That’s just the way of life

A bitter lullby, Martin Almgren

———————————————-
I am brave, I am bruised
I am who I’m meant to be, this is me
Look out ‘cause here I come
And I’m marching on to the beat I drum
I’m not scared to be seen
I make no apologies, this is me

This is me, Keala Settle från The Greatest Showmen