Spoiler alert:

Jag har tittat på serien Fleishman is in truble och jag har så svårt att släppa den. Jag låg vaken hela natten och bearbetade det näst sista avsnittet.

Serien handlar kortfattat om ett par som skiljer sig. Frun, spelade av Claire Catherin Danes, är en karriärslysten person som sätter ett högt värde kring att ha mycket pengar, fin bostad, bästa skolan till barnen och en fin umgängeskrets. Ganska snart inser man att mannen inte delar samma visioner. Serien kretsar först kring mannens upplevelse av frun och varför det blev en skilsmässa. Men det är först vid det näst sista avsnittet som fruns perspektiv av samma skilsmässa skildras. Det finns alltid två sidor av samma mynt…

Det som gör att jag inte kan släppa den här serien är rollprestationen som Claire Catherin Danes gör, hon gör den så verklighetstroget. Hon skildrar en persons psykiska sammanbrott. Hur uppväxt och bakgrund, traumatiska upplevelser och det pågående livet kan få en människa att totalt tappa det. Hon skildrar en verklighet som ligger så äckligt nära min egen, eller snarare den verklighet jag var så nära att få. I mina ögon är det en rolltolkning av en person med bipolär sjukdom.

Under många år stod karriären högst upp i prioriteringen i mitt liv. Jag förorsakade mitt dåvarande förhållande mycket på grund av synen jag hade av att lyckas. Jag la all min energi på jobbet. Pengar var allt och kampen om att klättra på klasstegen. Det som var bra kunde alltid bli bättre, bostad, jobb, vänner. Jag levde under så många år under en oerhörd stress och press bara för att jag ville komma längre bort från det jag var uppväxt under.

Jag kraschade totalt efter många år av den misshandel jag utsatte mig själv för.

När jag så såg det här avsnittet av serien och den rolltolkningen var det i vissa scener som att se mig själv hur det hade kunnat bli. Att lyckas fånga en människas liv och totala krasch på det viset gjorde ont att se, för det var som att se mitt eget alternativa liv.

Claire Catherin Danes har tidigare också lyckats med konsten att skildra en människa med bipolär sjukdom, i serien Homeland. Rollprestationerna är så bra i båda de här fallen för hon ger verkligen, i mina ögon, en sådan sann bild av just den här sjukdomen. Och det gör ont.

Just nu befinner jag mig i en jobbig period i mitt liv. Jag har ett rejält påslag av GAD och jag är livrädd för att det ska spilla över på min bipolära sjukdom. Jag lever just nu under en oerhörd stress och oro och jag vet att en inläggning på psyk inte är långt borta om jag inte lyckas hålla ihop det här. Jag har kontakt med psyk och jag har fått sömnmedicin just för att stävja ett eventuellt skov. Men medicinen har inte riktigt gett mig den respit än jag så väl behöver. Jag bidrar min tid och är beredd att kräva en annan medicin om det inte blir bättre.

Just därför blir också ett serieavsnitt av den här sortens verklighetsbeskrivning så verklig. Sista avsnittet, då jag får veta hur allt går, kommer jag se i dag. Jag hoppas att det ska göra att mitt huvud blir lite lugnare.