Jag lever i dag för att jag träffade någon som lyssnade på mig, som hjälpte mig. Men jag lever också i dag för att jag tröttnade på att skämmas för mig själv och gav mig fan på att jag skulle få all den hjälp jag behövde och behöver för att fortsätta må bra. Jag har skrikit, gråtit, rivit mitt hår i frustrationen över att ingen lyssnat. Jag har gett mig fan på att ge livet en till chans.

Men för tio år sedan när jag hade långt gångna planer på att ta mitt liv så ville jag egentligen inte dö. Jag vill bara inte leva för det gjorde så fruktansvärt ont.

Jag gjorde inget försök.

Men jag har vänner och bekanta som inte orkade längre. Vänner som inte såg någon utväg, som trodde att de som blir kvar skulle få det bättre om ett hejdå var för evigt. Vänner som kämpade men som alltid möttes av motstånd. Vänner som aldrig fick en hand på axeln och ett ”Jag ser dig, jag vill hjälpa dig”.

De börjar bli några stycken nu. De läggs till i statistiken som siffror, inte som individer. Elaka tungor säger att har man en gång bestämt sig så går det inte att rädda den personen. De kunde inte ha mer fel.

Jag vet att jag kommer bli sjuk igen. Det är så det är att ha en kronisk sjukdom. Men jag har idag ett skyddsnät och ett kontrakt. Min man får tvinga mig till vård även om jag själv säger nej.

Men att jag lyckats överleva och mina vänner inte, det gör ont. Att jag fått rätt till det jag har rätt till på grund av allt kämpande är inte okej, det ska inte behöva vara så. För de som inte orkar får inte det de har rätt till. Är det ett rättvist system i Sverige i dag? Du måste vara frisk för att få vara sjuk. Att ta sitt liv ska inte vara ett alternativ.

Jag blundar och tänker på alla dem som sagt hejdå. När ska alternativet upphöra? När ska pengar och resurser satsas lika mycket på att förebygga självmord som att bota cancer, hjärtproblem eller njursvikt?

Jag vill bara skrika nej, nej, nej inte du också. Jag tänder ett ljus för dig, dig och dig. Men också för min egen skull för jag vill aldrig glömma er.