Frustrationen är stor. Jag har delat med mig av mina tankar, min oro och ångest, som jag just nu har för mycket av i mitt liv, till mina föräldrar. Jag hoppas på tröst, förståelse och intresse kring det jag berättar om. Samtalet blir en dialog, det är jag som berättar, det är jag som får tårar i ögonen och det är jag som ställer de där frågorna till mig själv som jag hoppades på att de ska ställa.

Det finns kärlek där men ord att uttrycka den eller den fysiska kontakten jag behöver blir i stället till välmenande ögon och raka mungipor.

När allt lagt sig och en natt har kommit emellan väntar jag spänt på frågorna som jag vill att de ställer. Hur, varför, när? Men det blir i stället ord om allt annat, vardagen och deras liv.

Jag tar tag i mig själv och får tänka att jag är vuxen nu och ska klara mig själv, som jag i och för sig alltid gjort. Men det slår mig, är det så här att vara ett vuxet barn? Ska det vara så här?

När upphörde de stora omfamningarna, trösten när gråten aldrig vill sluta, de goda råden eller peppningen? Ett plåster på ett litet sår, en stor kram, ord om att allt kommer bli bra kan man så väl behöva fast man är 38.

Även om jag är vuxen så är jag fortfarande någons barn.