Jag är i obalans just nu. Mycket händer i mitt liv på det privata planet. Ja det har varit så nu i några år och slutet på allt ser jag inte än.
Så jag kastats mellan melankoli och är på gränsen till hypomani. Likgiltig och energisk. Trött och överskott på energi.

Jag har levt nu med den här sjukdomen, på papper, i elva år. Jag lär mig ofta nya saker om mig själv och den här sjukdomen, jag känner igen tecknen på skov relativt ofta. Jag har varit nära depressivt skov det senaste halvåret men lyckats hålla det på avstånd med samtalsterapi och litium. Men mannen i hatt, det är min depression, står alltid där i bakgrunden och betraktar mig väntar på att göra sin entré. Jag känner hans närvaro väldigt ofta och jag vet att bjuder jag bara in honom så tar han över. Så jag håller han på avstånd och känner hans ena hand på ryggen i bland.

Att leva med en ständigt närvarade märk gestalt gör inte att mungiporna dras upp. Min livslinje är inte för tillfälligt rak eller kantad av toppar och dalar. Den sluttar några grader neråt hela tiden.

Men så händer någonting.
Jag plockar fram min cykel under källarförrådet. Ja jag skulle säga att cykeln är huvudpersonen i det här. Jag har inte använt cykeln på väldigt länge. Jag måste pumpa däcken, smörja kedjan, kontrollera däckmönstret…Jag måste, måste måste. Så det har liksom inte blivit av. Eftersom vi, ag och min man, också är ägare till en liten hund så blir det mer naturligt att gå i stället för att cykla när man ska någonstans. Men i alla fall.
För någon vecka sedan tag jag äntligen tag i mig själv och fixade cykeln. Jag vet inte om det beslutet är början på slutet.

Problemet är att cykeln har väckt en energi och ett driv hos mig som jag inte haft på väldigt länge. Jag kan inte cykla lugnt. Cykeln triggar mig. Trampa lite fortare och du kommer fram fortare. Trampa lite fortare och fartvinden får kroppen att rysa. Trampa lite fortare och det känns som att du flyger fram.
Jag blir hög av att cykla. Ja så känns det.

I går kväll slog det till rejält. Cyklade till jobbet, cyklade hem från jobbet, cyklade i väg på samtalsträff, cyklade till butiken för att hämta ut paket, cyklade sen tillbaka nästa hela samma väg som jag nyss cyklat för att möta maken som var ute med hunden. Cyklade fel och fick cykla lite till för att till slut hitta make och hund. Vi det här laget är jag otroligt uppe i varv. Så när vi väl kommer hem borstar jag tänderna samtidigt som jag ser att blommorna behöver vattnas och går för att vattna dem. Står framför badrumsspegeln och ser att den är skitig så jag börjar en göra den, har fortfarande kvar tandborsten i munnen. Lyfter på toalettlocket och ser att toan kanske behöver rengöras. Hela tiden går allt i ultrarapid och jag känner bara hur energin når oanade höjder, jag är på väg att slå i taket. Till det här kan man lägga till att jag egentligen har slut å energi, sovit dåligt och ansträngt mig fysiskt över min hälsomässig goda förmåga. Det är något som kickat in i mitt huvud och jag vet att det kommer inte försvinna bara för att jag lägger mig ner.

Det enda som hjälper för mig i en sådan här situation är att jag sover och för att sova behöver jag sömnmedicin. Så jag tar en tablett.

När jag vaknade i morse hade energin lagt sig. Men jag känner den där i bakgrunden hela tiden. Om min depression är en mörkt klädd man i hatt så är min hypomani en pannbandsprydd energisk krullhårig person i neonfärgad glansig t-shirt i korta lika glansiga shorts, typ blå, benvärmare, armband och svarta nätta träningsskor. Personen ler med hela kroppen och studsar träningskäck från sida till sida. Ja precis, tänk träningsvideo från 80-talet.

Så cykeln fick stå i dag. Gymgrejerna lämnades hemma och i kväll stundar sömnmedicin.