Jag räknar sakta i takt med mina andetag, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio. Sen räknar jag samma siffror baklänges. Varje gång tanken svindlar iväg börjar jag om.

Jag har alltid haft svårt att sova. Om det är mina psykiatriska sjukdomar som gör det eller om jag helt enkelt är skapt med en hjärna som jag svårt att slappna av vet jag inte. Hönan eller ägget… Men sova är i alla fall inte min största gren om jag ska ta en såortreferens. I perioder har jag ätit tunga sömnmediciner. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag fick den dosen utskriven. För jag sov inte bra då heller.

Nu äter jag inga mediciner alls. Om det inte är riktigt illa. Men då blir också morgondagen fucked up. Dimridån går lagom upp tills det är dags att gå och lägga sig igen.

I dag kan jag somna och sova bra i ett antal timmar. Sen vaknar jag. Klarvaken och det är då jag börjar räkna. För där mig i natten kommer minnena tillbaka, tankarna, på händelser som jag mått dåligt över. Då är det dags att börja älta. Minnen som kan ligga 20, 30 år bakåt i tiden får nytt liv. Hjärnan går i spinn och där en tanke slutar tar nästa jobbiga vid. Det är så här just nu varje natt. Det tar mellan en till två timmar innan jag kan somna om igen. När det är vardag somnar jag lagom om tills att det är dags att kliva upp. De nätter jag sover rakt igenom har jag tagit sömnmedicin. Men som sagt med en ”bakfylla” dagen därpå. Det blir lite pest eller kolera över min sömn.

Sömnen är den viktigaste grundpelaren för att jag ska hålla mig borta från skov. Och när den är svajig måste jag anstränga mig ännu mer för att hålla allt annat i livet på en bra nivå, motion, mat.

Det är ett heltidsjobb att leva med psykisk sjukdom. Det märks kanske inte utåt men människor med psykiatriska diagnoser kämpar hela tiden, mer eller mindre, för att hålla sig friska eller rent av bara flytande. Det är en ynnest att ha ett huvud som fungerar utan större vedermödor. Ta aldrig din psykiska hälsa för given.