Jag kan inte förklara det. Jag kan inte sätta ord på det. För hur känns det egentligen när jag är på väg in i en hypomani?
Det har gått två veckor sedan något började kännas annorlunda i mitt huvud. Till en början viftade jag bort det som mer energi. Men energin stegrade och plötsligt var det inte energi jag kände. Det var något mer. En känsla i huvudet tog över allt mer.
Jag försökte förklara för min man hur känslan i huvudet kändes. Jag vet hur en hypomani känns men har aldrig riktigt lagt märke till hur den känns innan den inträffar, upptrappningen.
Massvis med energi när jag istället inte borde ha någon. Lättirriterad och väldigt lätt till att skälla ut folk i telefon och via mejl.
Med alla verktyg jag har så trodde jag att jag skulle kunna stävja en hypomani om den skulle inträffa. Men krasst nog så vet jag mer hur jag ska agera vid en depression.
Så när energin i huvudet inte ville ge sig och känslan åt det ”tokiga” hållet tog över allt mer blev jag tvungen att inse att mer medicin var det ändå som kunde stävja den här känslan.
Jag äter litium och har gjort det ända sen, med utantag på ett år, jag fick diagnosen på papper. Det som förvånar mig fortfarande är att den medicinen fungerar så bra. Men under en period har jag legat på en lägre dos av den än vad jag egentligen ska ha i blodet för att må bra. Vilket har märkts men varit hanterbart, depressiva tecken känner jag lätt igen och är oftast åt det hållet det barkar. Den här gången fick jag erfarenhet av att det kan gå åt det andra hållet med.
Men varför är det så farligt då med en hypomani? Det farliga bli det som kommer i efterhand, djup depression, men också det jag blir medveten om i efterhand som jag gjorde under hypomanin. Det blir som att vakna upp och inse vilka personer jag sårat. Så en hypomani är en direktbiljett till depression som kan sluta med självmord.
Men den här gången behövde det aldrig gå så långt så att jag hamnade i ett skov. Jag vill till och med tro att jag lyckats förhindra en regelrätt hypomani för första gången i mitt liv.