Jag är spänd i hela kroppen. Handflatorna är svettiga och ångesten ligger precis under ytan. Bredvid mig går min psykolog. Jag försöker hitta på något att säga, verka avslappnad och skärpt. Men egentligen är jag näst intill livrädd.
Hela scenariot är redan uppspelat i mitt huvud. Jag vill bara vända mig om och gå tillbaka mot psykiatrin. Jag känner mig som ett riktigt psykfall.
”Då är vi framme då. Om du går in så går jag och sätter mig på ett fik här borta så kommer du dit när du är klar”.
Jag ler löjligt och säger att det går bra, det här kommer gå bra.
Han försvinner i väg och jag tar tag i det stora handtaget på dörren och skjuter den framåt. Kliver in medan hjärtat är på väg att hoppa ur bröstet.

Jag har genomfört min första exponering. Jag har utmanat mig själv och genomfört något som jag tycker är skitjobbigt, något som jag i vanliga fall undviker för jag tycker att det är för jobbigt. Det handlar om ett gemensamt beslut mellan mig och min psykolog. Att under lugna former och med han som stöd genomgå en utmaning eller exponering som psykologerna kallar det.
Jag bangar sällan för saker när någon annan ber mig att gör det. Så när det är en psykolog som säger: Ska du ta och besöka en butik, ett fik, helt själv och lägga märke till vilka känslor som kommer upp och hur du mår?
Då kan jag inte säga nej.

Jag hoppades in i det sista på att han skulle ha glömt bort det, att vi skulle sopa det under mattan och sitta kvar i hans rum i 45 minuter och prata om det jag undviker att göra.
Men i stället fick jag sätta på mig min jacka och gå ut.

Inte nog med att jag tycker att det är skitjobbigt att gå in i trånga, små butiker, där personalen bara vill hjälpa till, inte döda en, när de frågar om jag vill ha hjälp, det är också skitjobbigt att göra det här tillsammans med sin psykolog.

Jag öppnade dörren och fann till min glädje att personalen var upptagna i kassan. Som ensam kund var jag livrädd för att få hjälp direkt. Jag såg min chans att bara gå ut igen. Jag hade ju typ utmanat mig. Men nej. Hade jag kommit så där långt så kunde jag inte banga. Jag hängde mig kvar, blev tvungen att fråga om hjälp, en av uppgifterna jag hade från psykologen, ta emot hjälpen och prova det som de plockar fram åt mig. För att sedan säga att jag tycker om kläderna men att jag ska återkomma, inte köpa något där och då.

För dig kanske det här låter som ett vanligt besök i en ny klädbutik. Ångest och oro finns inte i ditt sinne och du tar besöket nästa som en semester. För mig är det i stället en situation jag helst vill fly ifrån framförallt om jag har en sådan där dag när jag vill vara osynlig.
Jag tycker om nya butiker, men går sällan in i dem, helst om de är små och inte liggeri en galleria (lättare att komma in och gå ut utan att någon märker en). Jag avundas dem som sitter på kaféer själva, restauranger eller går på bio själv för jag vill så gärna känna mig bekväm med det. Men jag gör det inte för ångesten blir för påtaglig. Det blir för jobbigt.

När psykologen frågade efteråt hur det gick kunde jag känna ett uns av stolthet. Japp jag gjorde det faktiskt. Jag dog inte och jag tyckte i slutändan att det var ganska trevligt där inne i den lilla butiken. Det blev aldrig någon triumfkänsla men det blev en klapp på min egen axel.

Det syns kanske inte på mig men under ytan pågår det ett krig mot mig själv. Jag begränsar mig och tillåter mig inte att göra sådant som jag faktiskt tycker om. Jag har en psykisk sjukdom och två diagnoser och vissa dagar känner jag mig som ett riktigt psykfall. Men jag har påbörjat steget som ska ta mig till ett liv där begränsningar bara räknas i ork och tid och inte i vanföreställningar, ångest och oro.
Ibland kan det behövas tryggheten hos en psykolog för att påbörja en sådan förändring.