”När jag var sex år kände jag för första gången att livet inte var så jäkla roligt”.

Min egna ord från min föreläsning ”Jag är knäpp men inte så knäpp”.

Jag trodde länge att jag var ensam om att känna så. När jag var 27 fick jag min bipolära diagnos på papper, när jag var 33 fick jag min andra diagnos GAD- generaliserat ångestsyndrom. Idag är jag 34 och jag försöker fortfarande få ordning i mitt huvud.

Jag vet att jag inte är ensam. Men ibland känner jag mig ändå ensammast i världen. För varför är det så att vi som väljer att berätta är så få i förhållande till hur många av oss som någon gång mått dåligt? Varför finns det fortfarande anhöriga, arbetsgivare och de med egen erfarenhet som kämpar för att få hjälp? Varför är vi i minoritet när vi egentligen är i majoritet?

Jag träffar allt oftare personer som inte själv har en diagnos utan känner någon som har det. Frågetecknen är stora, frustrationen är enorm för svaren på deras frågor dyker aldrig upp. Många av dem blir så småningom en del av det fack jag tillhör, de psykiskt sjuka, för de kör slut på sig själva i arbetet med att hjälpa den som på pappret är sjuk.

Hur kunde det bli så här?

Jag får höra att jag haft en jäkla tur. Jag som får gå till en psykolog, som har en lönebidragsanställning, som har en SIUS-konsulent, som får hjälp av en arbetsterapeut och som har en chef som hjälpt mig i arbetet med Försäkringskassan. Jag har haft tur. I nästa andetag får jag höra att det hellre inte är så konstigt då jag har mål i mun och kan prata för mig.

Gör vi skillnad på folk och folk i det här landet? Får man sämre hjälp om man inte orkar slåss för det man har rätt till?

Nä så kan det väl inte vara för man får ju inte diskriminera människor. He.

När jag uttalar mig, när jag skriver eller blir intervjuad så handlar det lika mycket om att hjälpa mig själv som att hjälpa hela den grupp av människor som jag tillhör. Jag kan inte vara tyst när jag hör och ser hur okunskapen breder ut sig. Framförallt när den psykiska ohälsa kan drabba vem som helst.

Då lovade jag mig själv att jag aldrig skulle berätta om mina psykiatriska diagnoser för någon. Nu när jag bestämt mig för att aldrig skämmas för den jag är mer, att i stället berätta, så avlöser ryggdunkarna varandra. Det heter att jag är modig och en förebild. Jag vet att vi som berättar behövs för att andra ska våga göra likadant. Men kan vi inte jobba för ett samhälle där en psykisk diagnos inte är något konstigare än en fysisk? Kan vi arbeta tillsammans för en trygg värld där det naturliga är att prata om hur man mår mentalt? Där orden ”Jag kom ut ur garderoben” inte behöver yttras för du behövde aldrig ens kliva in i garderoben från början?

Vad mycket lättare det skulle vara att förstå varandra om vi faktiskt visste hur vi mådde och fungerade.

Vad skulle du vilja berätta för din vän, din partner eller din familj som skulle få dem att förstå dig lite bättre?

Jag har en hel drös med sådant jag skulle behöva uttrycka för att frågetecknen skulle bli lite mer uträtade för de personer som tycker om mig och för att jag skulle mötas av mer kunskap.