”Ja du har ju en kronisk sjukdom så det lär inte vara något problem”.

Arbetsförmedlingen, min arbetsgivare och jag har precis skrivit på ett treårigt kontrakt för min anställning. Min arbetsgivare kommer i tre år till få stora delar av min lön betald av staten, Arbetsförmedlingen, för att ha mig anställd. Anledningen är att jag behöver ha vissa, inte speciellt stora, anpassningar på mitt arbete för att jag inte ska bli sjuk. Till exempel struktur, tydligt ledarskap, lite stress och trygghet. Jag ska helt enkelt inte jobba arslet av mig. För det är en riskfaktor.

Borde inte alla ha den överenskommelse? Hmmm…

När jag lämnar över de påskrivna papperen till handläggaren på Arbetsförmedlingen passar jag på att fråga vad som händer om jag byter jobb. Kontraktet följer inte med utan min nya arbetsgivaren måste ansöka om bidraget. Det är då handläggaren säger: ”Men det ska inte vara det problem eftersom du har en kronisk sjukdom”.

Precis tänker jag. Äntligen har jag med en myndighet att göra som förstått det. Jag kommer aldrig bli friskförklarad men jag kan hålla mig mindre sjuk. Mindre sjuk håller jag mig med anpassningar.

Men om myndigheten har fattat det och min arbetsgivare har förstått det hur kommer det sig att de flesta andra arbetsgivare inte ens vill ta i mig och alla andra i samma båt ens med tång? Varför efterfrågas vi inte på arbetsmarknaden, varför värdesätter man övertid, stress och ostruktur framför en sund arbetstagare som man får stora delar av lönen betald för?

Associerar man lönebidrag eller trygghetsanställd med dregel, slöhet och inkompetens? Tror man att bredvid varje anpassad anställd går det en assistent?

Av egen erfarenhet vet jag att det finns arbetsgivare som blankt säger nej till att anställa någon med den här typen av bidrag även fast arbetsgivaren tjänar på det. Bilden av att jag inte skulle klara av det arbetet som jag tidigare hade gjort, här gick det upp för arbetsgivaren att jag har en psykiatrisk diagnos, hade etsat sig fast.

Nu jobbar ju jag bara 75 procent och har en sjukersättning på 25 procent, men jag har haft få eller ingen sjukdag alls sedan jag fick min anpassade anställning.

Jag betalar skatt, jag arbetar och jag arbetar mer än vad jag har gjort om jag hade haft sjukersättning på 100 procent, jag utför ett arbete på samma sätt som en ”vanlig” anställd men kostar betydligt mindre för min arbetsgivare. I min värld är det ett stort frågetecken varför fler arbetsgivare inte fattat det här.

Men det är väl så, vi med psykiatriska sjukdomar kan jag ju bli tokiga när som helst…