Jag känner hur humöret tryter. Hur känslan av balans är borta. Stressen infinner sig och jag ser en person i spegeln som jag inte känner igen. Nästa dag är likadan och nästa, och nästa. När tar det slut tänker jag?

Ja när tar ett skadligt beteende slut? Ja när jag själv reflekterar och säger: HIT MEN INTE LÄNGRE!

Jag kan pressa mig. Jag kan pressa mig riktigt rejält. Få en veckas arbete gjort på en timme. Jag kan le åt mig själv och tycka att jag är så djävulskt duktig.

Jag har gjort så. Jag har ignorerat mina kroppssignaler om att det gått för långt. Jag har pressat mig och till slut gått upp i en hypomani. JA ropar jag nästan. Nu finns det ju ännu mer energi, nu behöver jag verkligen inte sova, jag skiter i att ta hand om mig själv. För oj vad jag kan producera arbete!

Men baksmällan, som kan bestå av lika mycket alkohol som känslor, smäller till som en käftsmäll. Så sitter jag där på sängkanten och gråter, river mitt hår och proppar i mig mediciner efter mediciner för att orka leva.

Det är bra länge ,tre år, sedan jag var där sist. Och den fadda smaken framkallas i munnen. Vill jag dit igen? Vill jag att hela kroppen, inte bara knoppen, kraschar?

Jag känner att jag inte orkar med vår söta hund. Jag märker att mitt huvud går i spinn när jag lägger mig på kvällen, jag är så trött men det går inte, bara en roman kan få mig att släppa allt.

Ska det vara så här? NEJ! HIT MEN INTE LÄNGRE!
Jag börjar istället trycka in sådant som är nyttigt för mitt huvud. Ärlighet (nej jag orkar inte), lugn och ro (i med lurarna och på med bra musik), bortprioriteringar (nej jag behöver inte träna fyra gånger i veckan), motion (hundpromenader är bra och ju fler, kanske, desto bättre för huvudet).

Det går inte att vara överallt och ingenstans med min sjukdom. Antingen blir jag sjuk åt ena hållet eller det andra. Oavsett så kraschar jag.

Hur var det nu jag skrev?

Jo just ja: Livet var för kort för att sluta leva!