Jag reflekterar. Stter uppkrupen i soffhörnet. Hunden snarkar bredvid mig och jag känner att jag är på gränsen till vad jag orkar med.

Jag reflekterar. Den röda stugan vid skogens slut är så där lockande igen. Klumpen i brösten ger inte med sig. Jag är på gränsen till att bryta i hop i gråt när det blir för mycket.

Jag reflekterar. När jag har det som bäst ligger handbromsen i men det skiter jag i.

Jag reflekterar. Känner alla känslor i ett rum på en och samma gång och jag vill bara gå hem.

Jag ligger just nu på gränsen till depression. Jag vet varför. Med min sjukdom klarar inte min kropp av att ha för mycket för sig. Min hjärna orkar bara med en stor tanke, ett stort problem i taget annars kör det ihop sig. För att slippa tänka har jag distansera mig med annat. Det börjar få sitt pris nu. När logiskt tänkande på ett problem kör ihop sig, när det blir som kola i huvudet, då ligger jag på gränsen.

Känslan och måeendet är nästan synonymt med december och jul. Välkommen tillbaka säger jag sarkastisk.

Det är en tanke som tagit upp min hjärna under många månader. Jag vill sätta ord på det men kan inte göra det än. Men när en så stor tanke tar upp mitt tankeutrymme i hjärnan ska jag egentligen inte klämma in fler stora tankar. Nu har det blivit så och jag vill bara fly ut till stugan vid skogens slut.

Jag har inte skrivit här på länge för jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag har inte funnit orden, de har varit som bortblåsta.

Men jag måste hejda mitt måeende nu och med ord kan jag sätta fingret på hur jag mår. Så jag ska försöka göra det igen, finna lusten till att uttrycka mig. Finna orken att förminska den grå slemmig klumpen i mitt bröst.

Ta det djupt andetag.