Det är när livet känns tungt, ledsamt och bara allmänt jobbigt som jag försöker vara tacksam mot mig själv. Jag möter så många människor som har samma diagnos som mig, som vet hur det är där nere eller där uppe. Jag möter dem därför att jag lovade mig själv att sluta skämmas för den jag är.

Att ta det där steget ut ur garderoben, för det var så det kändes, var så långt ifrån självklart. Föreställningarna jag hade mot omgivningen och mot omvärlden gjorde att jag sa hejdå till den jag var när jag klev utanför dörren. För i min värld var jag ensam, i min värld var jag konstig och i min värld borde jag spärras in och glömmas bort.

Men jag tog beslutet att omvärdera mitt eget värde. Jag tog beslutet att upplysa istället för att förneka.

Just i dag har jag en jobbig känsla i hela kroppen. Jag känner mig skör och nära till gråt. Men så tänker jag tillbaka på dagen som var i går och den där dagen i förra veckan. De där människorna jag aldrig skulle ha fått lära känna eller ens sagt hej till om jag inte valt att omvärdera mitt eget värde.

Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på alla dessa människors berättelser, hur de kämpar lika jävligt som jag gör, hur vanliga de är, hur vanliga medborgare de där. Precis som jag. Jag vet så fruktansvärt väl att jag inte är ensam. Jag vet att vi inte är den där marginaliserade gruppen, ja i alla fall inte vad vi själva tycker. Jag vet också så väl hur vi blir behandlade, hur vi lever, hur vi kan önska att det vore bättre om vi vore döda. Men hur vi ändå älskar livet precis som alla andra kan göra.

Det är sådana här dagar jag tänker på hur glad jag är att tillhöra den här gruppen i samhället, hur stolt jag är över mig själv och alla likasinnade. Vi lever fast vi inte har det lika lätt som alla ”andra”.

Jag sträckte ut en hand för alla dessa år sedan, jag ville leva och ville veta om fler fanns där ute. Jag fick inte bara en hand, jag fick flera tusen händer och famnar tillbaka. Jag fick bevis och trygghet. För känslan jag får och den vi ger tillsammans är tillit och normalitet. Jag vet att du har haft ett helvete, jag vet att du kämpar. Men jag vet också hur glad du kan vara och hur du älskar din familj.

Vi måste bara få känna att vi är lika konstiga och lika besvärliga. För i den där stunden, när en person som är jag sitter mitt emot mig, är jag bara mig själv jag är ingen annan för det behövs inte.

Jag sträckte ut en hand och dem jag fick tillbaka släpper jag aldrig.