Sena ljusa nätter, middag ute, utflykter, vänskap och nya bekantskaper. Det är sommar i Sverige och plötsligt kommer du själv till liv tillsammans med grannar, familj, vänner. Människor du inte sett på ett halvår dyker plötsligt upp. Jag hälsar glatt, umgås, diskuterar och njuter i skuggan.

Men den avslappnande känslan blir till slut för mycket. Jag blir dränerad på min egen tid, på min ensamma tid, den introverta Johanna ska ersättas med den översociala. Jag drar mig för att gå ut för där är alla trevliga människor som vill bjuda på kaffe och bara umgås.

Jag uppskattade pandemin. Jag uppskattade inte rädslan över att bli sjuk eller att någon i min familj skulle bli det. Men jag uppskattade känslan av att det är mer än okej att inte umgås med någon. Begränsade kontakter, svårigheter med att resa och ”förbjudna” zoner. Jag drog djupa andetag och landade. Ångesten över att ständigt vara kontaktbar, social och äventyrslysten lades i en malpåse.
Nu har den malpåsen öppnats och det är inte bara det jag la ner då som kommer upp nu. Nej nu känns det som att antal sociala och gemenskapskapande aktiviteter dubblerats.

Sommaren är för mig förknippat med hatkärlek. Jag längtar under de trista vårdagarna efter värme, långa ljusa nätter, svettiga dagar och känslan av frihet. Men jag avskyr det också. Kläder som slickar sig mot min svettiga kropp så det känns som att min kropp är en oformlig massa, solen som aldrig verkar vilja gå i moln och det klassiska: Ta vara på varje solig sommardag, tids nog är det vinter igen.

Jag har blivit skadad som barn. Jag kommer så väl ihåg. På sommaren skulle man vara ute så var det bara och man skulle ha kul för tids nog blev det vinter och kallt igen. VHS filmerna fick bara plockas fram om det var dåligt väder, om det regnade, annars skulle man vara ute, ute och ute.
I dag innebär det där att jag har svårt att tillåta mig själv att vara inne när sommaren kommer. Sommaren är till för att du ska ha något fint att se tillbaka på när vintern kommer (?).

Jag brukar säga att jag är en social person, jag tycker inte om att bara vara ensam. Men att ständigt ha folk runt omkring mig, att ständigt ha något på agendan och ta vara på varje dag är inte jag. Jag är en social introvert person. Jag kan ta omvägar för att slippa möte folk som jag måste vara social med, jag vänder bort blicken och lotsas titta i telefonen för att slippa en konversation. Därför blir det så sjukt jobbigt när sommaren för andra är glädjens högtid, när plötsligt okänt folk på gymmet eller hundpromenaden absolut vill skapa kontakt.

Man skapar sitt eget helvete men man skapar också sitt eget paradis. Så låt mig bara få vara den socialt introverta personen jag är och tro inte att jag inte tycker om att umgås med dig jag behöver bara få vara väldigt introvert också.