Att börja sluta med medicin

Jag var 27 när jag började äta litium. Plötsligt upphörde självmordstankarna och livet började så sakta rätas ut. Dosetterna har nöts ut och pillren har varit fler och färre. Jag vet att de är min livräddare och att jag har varit beredd att ha dem som en följeslagare genom hela livet.

Men nu har jag valt att ändå sluta med medicin, under en begränsad period pga en annan behandling. Jag har haft läkarsamtal om det här och vi har tillsammans bestämt att jag ska testa. Skulle jag inte klara av det att vara helt medicinfri så är det bara att öppna burken igen.

Under en månad har jag halverat medicindosen. Från fyra tabletter per dag till två. Om en vecka slutar jag helt. Jag var inställd på biverkningar, det sviktande humör och ett kämpande i mitt eget huvud. Men än så länge är det lugnt.

Jag frågade min man om han märkt av någon förändring, han har aldrig upplevt mig utan medicin, men några tydliga tecken på personlighetsförändringar, förstadium till depression eller överdrivet glad, har han märkt av.

Jag ska ärligt säga att jag är rädd för hur jag kommer bli. I tio år, lika länge som jag har haft bipolär sjukdom på papper, har jag ätit litium. Jag tror mig känna igen de tidiga tecknen och vara så pass införstådd med att jag måste äta medicin om jag börjar må sämre eller om jag inte kan kontrollera mig själv. Men det är ju ingen garanti för att jag faktiskt kommer veta allt det när jag väl är mitt upp i det. Jag vet inte hur det är att ha ett huvud och en kropp fri från medicin inte när man vid start är balanserad.

Så jag analysera mig själv. Bromsar mig själv och försöker leva som jag gjort med medicin men ännu bättre. Inte göra för mycket saker på min fritid, inte ägna mitt huvud åt för många giftiga tankar eller strunta i att sova. Än så länge går det relativt bra.

Det är de tidiga uppvaknandena som är värst, de har alltid varit jobbiga, som jag måste stävja. Det är då livet är som jävligast och det är då det inte finns någon struktur på tankarna eller minnesbilderna. Vaknar jag vid fyra dröjer det till fem innan allt lugnat ner sig i huvudet. Just den här situationen är den som skrämmer mig mest när det kommer till att inte ha någon medicin i kroppen. Jag hoppas det inte blir värre.

Jag får se hur allt känns om en vecka och om experimentet kommer fortgå eller avbrytas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s