Bättre sent än aldrig heter det. Visst är det så, men vad allt hade sett annorlunda ut om det där ”sent” aldrig hade behövt dyka upp.

Att vid 30 upptäcka livet, upptäcka att allt faktiskt kan vara riktigt bra och att jag helt enkelt bara kan landa i mig själv.

I dag, just i dag, väntar jag på att allt ska vända. Jag befinner mig i ett tillstånd som varken är depression, mani eller ”grått”, jag känner mig bara inte som mig själv. Jag gläds och jag blir berörd men inte fult ut, det finns liksom inget som kan få mig att känna ”woho”. Jag…