I dag, just i dag, väntar jag på att allt ska vända. Jag befinner mig i ett tillstånd som varken är depression, mani eller ”grått”, jag känner mig bara inte som mig själv.

Jag gläds och jag blir berörd men inte fult ut, det finns liksom inget som kan få mig att känna ”woho”. Jag tror jag vet vad det beror på, det är min medicin. Läkaren beslutade att sänka dosen efter senaste blodprovet. Eftersom jag äter litium måste jag gå och ta ett blodprov var fjärde månad för att se att koncentrationen av litium i mitt blod är helt okej. Det var det inte sist, det var för högt (vilket kan i det långa loppet leda till skador på njurar och lever), så man beslutade att ta bort en tablett från min dos het enkelt. Det är det jag känner av just nu. För, tiden var inte den lämpligaste. Jag hade fått sluta mitt vikariat, jag blev arbetslös och jag hade inte varit ledig sedan i någon gång förra året (ta semester nej jag, nä jag ska spara mina pengar, inte smart). Så jag var på högvarv vilket jag tror påverkar min kropp och hur den tar upp min medicin. Hade läkaren väntat någon vecka tills att allt stabiliserat sig i mitt liv kanske dosen jag åt ändå hade varit okej. Nu känns den som att den är för låg. Så jag väntar, väntar på att allt ska vända eller bli sämre, för då vet jag garanterat att jag äter för låg dos.

När jag först kom in till sjukhuset den gången gav de mig medicin på medicin för att få upp mig över vattenytan i min depression. Men, det hjälpte inte, mitt mående vände inte. Jag kände mig lika ledsen, förvirrad och trött på livet. Så jag gick med på ECT i kombination med medicin. Det krävdes 18 gånger av nedsövning och lite el in i skalen för att jag skulle vara ”okej” och självmordstankarna mer grå än svarta. Och ja, minnet tog stryk. Finns fortfarande minnen som är tappade för evigt eller som jag måste bli påmind om av någon som berättar. Men jag intalar mig att de kanske inte var så viktiga och att skapa nya minnen är väl desto bättre.

ECT:n blev till slut något jag såg fram emot på avdelningen. Då var det något som hände, något som bröt av vardagen på avdelningen. Jag fick till exempel inte gå ut själv på promenader, så antingen fick jag vänta på den dagliga promenaden med någon vårdare och flera andra intagna runt sjukhusområdet. Eller så fick jag vänta på att någon om och hälsade på för att ta ut mig (en förnimmelse av att bli gammal).

Andra helgen på avdelningen fick jag permission, jag fick åka hem för några dagar. Jag ville inte åka hem, varför skulle jag åka hem? Hem förresten, jag fick åka hem till mina föräldrar och bo där, vilket nog var det bästa. Jag minns ingenting från den helgen. Jag vet att jag åkte hem för jag kommer i håg när jag kom tillbaka på avdelningen. Jag hade nämligen fått byta rum och som rumskamrat hade jag fått en kvinna som hade en psykos. Hon pratade konstant hela tiden, munnen gick verkligen i ett och ingenting hängde ihop. Hennes avdelningen var nämligen fullbelagd och därför hamnade hon på depression. Jag fick ångest började må riktigt dåligt och började gråta av ren ångest. Då hade jag mina föräldrar där. Pappa blev upprörd på hur de kunde placera den kvinnan i mitt rum. Så hon fick byta rum, dela rum med någon som inte var fullt lika deprimerad som jag, och allt vände.

Jag har få minnesbilder av den månad jag låg inne. Det är fragment av vad jag upplevde där. Det är speciella händelser eller lukter (andningsmasken vid narkosen vid ECT:n luktade på ett speciellt sätt, på samma sätt luktar regulatorn jag använder vid dykning).

Men faktum är nog ändå att de få minnesbilderna kommer från de tillfällen då det vände. För jag vet att någon gång så vänder det, förr eller senare.