Bättre sent än aldrig heter det. Visst är det så, men vad allt hade sett annorlunda ut om det där ”sent” aldrig hade behövt dyka upp.

Att vid 30 upptäcka livet, upptäcka att allt faktiskt kan vara riktigt bra och att jag helt enkelt bara kan landa i mig själv. Det är en fantastisk underbar känsla. Ta bara situationen just nu, precis just nu.
Sambon har åkt i väg för att jobba, jag är arbetslös ska inte jobba förrän på onsdag, halvljummet kaffe i koppen, lagom halvlugn, halvsnabb, halvdeppig musik i högtalaren, det knallgula trädet på grannens tomt lyser in till datorn och mitt huvud känns faktiskt tomt på bekymmer och bara öppen för den här dagen.

Det här är faktiskt mitt liv och det känns helt otroligt!

Det sägs, och det är sant, att det är resan hit som gjort mig till den jag är i dag. Men fan vilken onödigt jobbig resa för att inse det. Jag ska inte älta det som varit, det gör mig inte lyckligare, men tänk om.
Tänk om andra världskriget aldrig hade startat, tänk om Nelson Mandela aldrig hade behövt sitta fängslad, tänk om IS aldrig hade bildats, tänk om…

Precis så kan jag tänka om mitt liv. Tänk om jag hade fått trivas i skolan, inte blivit mobbad, aldrig utvecklat ätstörningar som blev till anorexia, aldrig växt upp i en familj med problem, aldrig känt behovet av att göra bättre i från mig än vad jag egentligen klarade av, aldrig hamnat i ett förhållande som blev destruktivt, aldrig…

Det jag vill ha sagt är att tänk om jag under 27 år hade sluppit levt med ångest och psykisk ohälsa och i stället trivts med mig själv som jag jag gör i dag, oftast.

Insikter gör ont, de kan göra jävligt ont.

Jag försöker tänka att det där vad mitt första liv. Jag har precis påbörjat mitt nya liv. Jag har bestämt mig att jag tänkte leva till i alla fall 80 och då har jag ju med råge levt mitt nya liv betydligt längre än mitt gamla.

Men visst kommer jag emellanåt fortsätta kasta ut frågan ”Får jag börja om?” för att redan på förhand veta att ingen kommer svara, för jag har ju redan på sätt och vis… redan börjat om.