Utåt sett är jag den där, ganska ofta, knäppa individen som tar sitt yrke på största allvar och som lever ett bra liv. Men det är bara en sida av mig. För egentligen så har jag på papper att jag, till skillnad från var och varannan annan person (jag ser det helst på det viset) faktiskt inte är fullständigt ”normal” utan alldeles alldeles fantastiskt speciell.

Mitt nya liv tog sin början för cirka tre år sedan, när jag var 27 år. Efter några veckors hamstrande av diverse olika starka mediciner skulle bara en flaska sprit inhandlas och livet som jag skulle äntligen få sig ett slut.

Men eftersom jag alltid levt efter premissen, en sista gång, så svalde jag ingen cocktail den dagen. I stället tog en sköterska mig på största allvar och för en månad blev den öppna psykiatriska avdelning mitt hem. Där och då fick jag också min diagnos och svaret på varför mitt liv aldrig känts som en dans på rosor.

Jag är nämligen bipopulär (som terapeuten efter utskrivningen sa för att försöka uppmuntra sin gråtande patient) alltså jag har psykiatriska diagnosen bipolär sjukdom typ 2.

Med den här bloggen ska jag försöka visa för mig själv och den som vill att trots en psykisk sjukdom, som är ärftlig, som kräver medicinering för resten av mitt liv och som innebär resor till helvetet och Sodom och Gomorra tur och retur fler gånger om, att jag inte är knäppare än gemene man.