Livet är inte bara en rak linje, inte ens för den som är ”normal”. Det går upp och ner men oftast är det ganska bra. Så är det också för mig. Men skillnaden är att när det går upp, går det verkligen UPP och när det år ner, ja då går det verkligen NER. Där emellan är det korta perioder av grått.

I mina maniska perioder, uppåt-perioderna, är allt fantastiskt bra. Jag är bäst, snyggast och smartast. Jag kan allt, är social, gör mer, jobbar mer och njuter av livet. Tills det blir för mycket. Då är jag vaken nästan dygnet runt, äter inget (ja förutom havregrynsgröt eller popcorn), det finns inte tid till att laga mat eller att ens äta. Allt går på högvarv. Jag kör bil fortare och har sex betydligt oftare. 

Till slut blir den maniska perioden för mycket och jag faller. Från att ha varit på toppen av berget ramlar jag ner och det går väldigt, väldigt fort, tills jag når botten.
Då hamnar jag i min depressiva period. Allt är mörkt, jag är orkeslös, ledsen, ångestfylld, världsfrånvänd och livsgnistan har liksom slocknat. Jag gömmer mig, blir motsvarigheten till vad jag är när jag är manisk. Har inget intresse av människor, har inget intresse av någonting. Tankar i huvudet börjar mala, jag får vanföreställningar (då har det gått ganska långt), den lilla djävulen på min högra axel tar plats och berättar vad jag ska göra. Till slut vill jag inte mer, orkar inte och ser inget slut på mitt mående…

Det var så det blev när jag hade bestämt mig för att ta mitt liv.
Jag skulle svälja tabletter och på så vis säga tack och hej till mitt liv. Manipulativ som jag blir lyckades jag samla på mig mediciner till mitt förråd . Begravningen var redan klar i mitt huvud, jag skulle helt enkelt bara skriva ner den och författa ihop ett brev som mina föräldrar och nära vänner skulle få.

Jag är en envis person och har jag bestämt mig för att göra något, ja då blir det så. Men tydligen ville jag ge mitt liv en sista chans. En förbokad tid på vårdcentralen (lyssnar de inte på mig här då blir det tack och hej) för att träffa en sjuksköterska och berätta om min depression.

Hon frågade: ”Har du självmordstankar?”

Jag kunde inte ljuga. Tårarna rann, jag skakade i hela kroppen och jag erkände min plan, sa att jag inte ville mer, inte orkade med mitt liv.
Hon ringde psykakuten och sa att jag skulle komma in, hon fick mig att lova att jag skulle åka dit att någon skulle skjutsa mig. Jag har aldrig upplevt att min pappa kört åtta mil hem till mig så fort och sen ytterligare fem mil till psykakuten.
I bilen dit satt jag bara och tänkte: Om vi kör åt helvete nu så låt pappa överleva.

Den resan blev början på mitt nya liv.