”Det är som att jag fått ett svart moln injicerat i huvudet och det har lagt sig som ett lock över min hjärna”.

Orden är mina egna och mitt emot mig sitter min pappa. Jag försöker förklara för honom varför jag sitter och gråter, varför jag känner att jag vill ha mitt liv tillbaka och varför mitt mående inte beror på en specifik händelse eller situation.

Det är svårt, det är skitsvårt att förklara för någon hur jag mår för jag vet ärligt talet inte det själv. Jag vet varför jag hamnat i den här situationen, vad som har lett till att jag mår dåligt. Men varför jag fortsätter att må dåligt går inte att förklara.

Ett exempel på en situation som jag vet varför jag mådde dåligt och vad som behövde göras för att jag skulle må bättre är åter igen min anorexia. Jag vet att den berodde på en jävligt kass självbild, ett förvridet huvud som i sin tur berodde på att min hjärna inte fick någon näring. De två specifika sakerna bildade ett ekorrhjul som gjorde att jag fastnade i min sjukdom. Tills mönstrets bröts med, ja just det, mat, och långa terapistunder.

Men när det kommer till min bipolära diagnos vet jag varför jag mår dåligt, jag har behandlat mig själv på ett väldigt idiotiskt sätt, stressat för mycket, jobbat för mycket och vilat för lite. Men för att komma upp från depressionen, bryta skovet, är det inte så enkelt som att sluta jobba, stressa mindre vila mer. Nej, jag måste göra en helomvändning av mitt liv, fortsätta äta min medicin och fortsätta leva mitt liv med mat, nöjen och sociala sammanhang. Saken är den att jag befinner mig för långt ner för att orka ta tag i det där.

Jag vet vad jag behöver. Jag behöver samtalsterapi i kombination med medicin. Då menar jag samtalsterapi där personen mitt emot förstår vad jag säger, vet hur man bäst handskas med deprimerade bipolära. Den personen är hett eftertraktad just nu och därför blir situationen i telefonen, samtalstid i samtalsrum existerar inte den här veckan, tystnad. Personen i mitt öra bryter tystnaden med förslag om ytterligare ny medicin och ett ”Vi syns nästa vecka”.

Det är inte fler narkotikaklassad mediciner jag behöver. Jag behöver förståelse, fakta, krav för en deprimerad person med diagnosen bipolär. Jag vill kunna få sluta känna att jag är så ensam. Jag vill få veta varför jag mår som jag mår och hur jag blir bättre. Tills dess fortsätter jag ta min medicin och väntar på vad som finns skrivet på nästa recept som tomten kokat ihop.