Fan vad trött jag blir på mig själv. Jag är trött på att inte vara ärlig, varken mot mig själv eller, framför allt, andra.

Det passar inte alltid att vara helt ärlig när någon frågar: ”Hur är det med dig?”
Men ju fler gånger du säger att allt är okej, fast du egentligen i ditt huvud precis håller på att bearbeta situationen så att ångesten inte ska kastas över dig och du ska rusa därifrån, ju sämre mår du.

Jag och sambon var på teater i går. Den största rädslan över att gå dit var att jag skulle träffa nya eller gamla kollegor som just skulle ställa den där frågan: ”Hur är det med dig?”

Självklart finner jag mig själv i situationen, smilar upp mig, sträcker på mig och snabbt säger: ”Å det är bara bra”.

I går hade inte varit en bra situation att vara helt ärlig och säga: ”Nej du det är bara skit för tillfället och jag är sjukskriven”. Men det jag menar är inte de där lösryckta tillfällena då jag ljuger för mig själv och personen mitt emot utan de situationerna samlade.

Kort sagt, just nu mår jag skit av att inte vara ärlig, att säga precis som det är, att våga öppna munnen och berätta min hemlighet. Att inte vara ärlig gör inte att jag mår bättre på något sätt för det handlar i grund och botten om att acceptera och sluta förneka.

Den där foten som fortfarande är kvar i garderoben har i alla fall fått tårna utanför. Resten av foten gömmer jag fortfarande i mörkret och låter bara speciellt utvalda se att den kommer ut från mörkret för att sedan försvinna in igen när det handlar om personer jag inte vågar berätta för.

Innan jag fyllde 30 hade jag ett par saker som jag ville uppleva eller genomföra innan jag blev tre decennier gammal. När det kommer att avslöja min hemlighet kanske jag behöva göra samma sak.

Jag ska avslöja/berätta min hemlighet innan…