Ärligt talat, jag spyr galla just nu över att jag har diagnosen bipolär. Jag är så fruktansvärt trött på att känna, må, uppleva det jag gör just nu. Helst av allt skulle jag vilja lossa på skruvarna, vira silkespapper runt och skicka i väg mitt huvud i en brun pappkartong för polering.

I mina mer ljusa stunder kan jag se min sjukdom som en tillgång. Jag kan sträcka lite extra på mig när kändisarna med samma diagnos radas upp i en kvällstidning. Jag är i gott sällskap kan jag tänka. Det finns gott om oss och det finns gott om oss som är kreativa. Under våra maniska perioder gör vi underverk, är mer snabbtänkta, mer påhittiga och bättre på att tala för oss än gemene man.

Men det finns alltid en baksida. Det jag just nu upplever är inget annat än frustration och ångest. Jag är också rent ut sagt förbannad.
I min tidigare depressiva skov, som har varat ett par veckor, har tillståndet gått från depressiv till ”normalt”. En kurva som pekat sakta uppåt. Nu pendlar kurvan upp och ner hela tiden. Jag får helt enkelt ta timme för timme. Ena stunden känns allt jobbigt och ångestfyllt, nästa känns allt ganska okej för att sedan bli dystert och mörkt igen.

Ha tålamod det blir bättre, får jag höra. Visst kommer det bli bättre men som det är nu är det långt ifrån bättre. Ge mig ett tillstånd och låt mig jobba mig upp därifrån inte flera stycken samtidigt.

Fy fan för psykisk ohälsa och fy fan för psykiska diagnoser. När svenska folket kan få skicka i väg sina huvuden för polering så räkna med att min bruna pappkartong är frankerad och klar för länge sedan.