Efter att jag i regel, varje kväll, klämmer i mig sex tabletter så får jag sova. Huvudet får vila på den mjuka kudden och jag kan äntligen få sluta mina ögon och faktiskt få sova.

Men min sömn har sitt pris. För den som tagit sömnmedicin någon gång kanske kommer i håg sömnen inte riktigt blir så där skön som en sömn som beror på bara trötthet kan ge.

För mig innebär det att jag drömmer. Jag drömmer och jag kommer till platser jag, om jag var vaken, inte skulle vilja besöka. Det värsta är att drömmarna är så verkliga att när jag väl vaknar drar jag en djup suck av lättnad över att det var just bara en dröm.

Mina drömmar kan handla om mord, att jag blir jagad, lämnad, är otrogen eller att jag är åskådare. Allt utspelar sig på platser jag känner till med personer jag träffat och känner och alla riktiga känslor är där. Jag tror helt enkelt att jag är vaken och utför alla dessa verkliga saker och möten.

Behöver jag säga att jag är helt slut i huvudet när jag vaknar, att jag ibland inte vill gå och lägga mig för jag vill inte få den där ångesten som är så välbekant i drömmarnas land.

Om jag visste att jag skulle få det så skulle jag ha önskat mig det av tomten. Sömn alltså, sömn utan en massa mediciner.