När barnets ärlighet blir till den vuxnes lugn

on

Ett barn tittar på mig och är ärlig inför vad barnet ser. Det finns ingen tanke på att inte säga vad han eller hon egentligen tycker. Barnet skrattar, blir ledsen och helt enkelt visar öppet hur barnet mår. Det handlar inte om att säga, ja det är bara bra. Det skulle nog aldrig ens falla barnet in att säga att barnet mår bra utan att hon eller han faktiskt göra det.

Så plötsligt blir barnet till vuxen. Växer upp och blir injicerade av att ärlighet inte alltid är bra, att du absolut inte ska säga hur du egentligen mår för gör du det blir det inte roligt. Plötsligt kan till och med folk försvinna ur ditt liv om du är tillräckligt ärlig om hur du mår.

Jag vet inte riktigt när barnet förlorar sin ärlighet och går över till att, kanske inte oärlighet, men i alla fall inte säga som det faktiskt är.

Jag kan avundsjukt titta på barnens lek, lyssna på deras prat och njuta av deras glädje och förundran.
Med barn runtomkring mig försvinner för en stund mina egna bekymmer. Uppmärksamhet krävs för att lyssna, svara och delta i deras lek.

Precis som jag tidigare skrivit, att fantasi borde skrivas ut på recept, så borde även barnens ärlighet, lekfullhet och glädje tappas upp på flaska och mätas upp i milliliter.
Jag själv skulle gladeligen ta mig en klunk och uppleva världen ur ett barns ögon för en dag.

Men tills att läkemedelsverket häller upp medicinen på flaska eller tillverkar små rosa piller så får jag hålla mig till tåls. Jag beundrar barnens lek på avstånd och lyssnar till deras funderingar över livet och låter mig själv få rikta min uppmärksamhet åt deras håll och spetsar mina öron åt deras funderingar och ärlighet.

Att vara vuxen kräver ansvar och oärlighet till framförallt sig själv. Att vara barn handlar om, just det, att bara vara barn.