Att vara bipolär känns som att spräcka en artär. En vardag som just nu går i mörkgrått känns betydligt mer än ett benbrott.

När jag ska summera handlar det inte om att chockera. Det här året blev inte som fjolåret. Jag uppfyllde en gammal dröm och gav mig själv mycket beröm. Jag reste till den gröna ön och hamnade i krogkön. Jag åkte nattåg för första gången det kändes som att sova på betongen. Men vi kom fram till slut och vi skrek alla tre av glädjetjut. Vänner från förr, det behövdes ingen bakdörr.

Etern blev min nya arbetsplats eller ska jag kanske säga hållplats. För det där med LAS är ju bara knas.

Den stora kärleken för sambon är fortfarande som hambon. Vi gjorde året som gått till en riktig djupröd kompott. Vi har roat oss kungligt i bland som i ett filmland. Att han alltid finns där gör mig nästan rosa skär.

För det blev lite för mycket av allt utan någon anhalt. Allt vackert och fint blev tungsint. Ner i hålet jag föll och mörkret anföll. Naglarna blev sylvassa  men ingen sjukkassa.

Uppåt jag klättrar igen, jag är på helspänn. Det här året slutar vid stickspåret. Jag måste bli mer medveten och strunta i blygheten. Bli mer ärlig mot mig själv annars slutar jag i en älv.

Börja säga: Hej jag har diagnosen bipolär men jag är oftast inte till besvär! Äter mediciner som praliner och håller mig helt okej och jag kan säga nej. Just nu mår jag sisådär så jag kan verka tvär.

Men det är så här jag är enligt formulär.  Johanna Nyman till din tjänst jag har varken färdtjänst eller socialtjänst. Jag är bara bipolär med andra ord jag har en del begär.