Det handlar om att ta tillvara på de små stunderna av glädje, de små stunderna av lugn och ro i mitt huvud.
Jag är expert på att analysera situationer, personer, händelser till den grad att jag tappar bort mig, går vilse. De stunderna dyker oftast upp när ensamheten är som närmast.

Allt det vet jag om. Jag är fullt medveten om vad som gör mig sjukare. Men att undvika de situationerna är desto svårare.

Så här ligger det till. Jag mår inte bra av att vara för mycket ensam när jag mår dåligt. Därför behöver jag roa mig med något, jag måste aktivera mig själv. Till exempel en löptur på ett par kilometer gör min hjärna trött. Jag har bara målet framför mig, att ta mig runt sträckan utan att stanna, låta pulsen dunka i mina öron och låta fötterna ta steg för steg till ljudet av musiken i lurarna. Då mår jag bra och jag mår ännu bättre när jag tar det sista steget utanför porten och kippar efter andan.

Så enkelt är det med det. Men problemet är, när man har en diagnos som bipolär, är det väldigt lätt att jag blir manisk i situationen jag håller på med. Sätter jag inte upp mål med det jag gör ja då skulle det kunna bli ”Run Forest run”. Jag manar på mig själv, slutar känna efter, jag bara springer utan egentligen något mål. För jag mår ju så bra i situationen, jag behöver inte tänka, analysera. Jag låter bara fötterna gör sitt.

När det handlar om mani, eller hypomani (= de maniska perioderna blir inte fullt så maniska, kurvan uppåt har tryckts ner lite och man får till exempel inte psykoser under sitt ”lyckorus”) så kan jag verkligen go crazy även för en sådan simpel sak som städning. Har jag inte satt upp målet att det till exempel räcker med att bara dammsuga och torka golv, ja då kan Johanna plötsligt stå och torska väggar, fönster, grovrengöring av ugnen, skura golvet för hand, ja ni fattar. Ett exempel är flyttstädningen från min studentlägenhet, jag ägnade tre dagar åt att göra rent köket (som var på två kvadratmeter).

Lagom är alltid bäst. Det låter så kul. Aldrig flippa ur åt det ena eller andra hållet, dricka min mellanmjölk och vara lagom svensk. Klart jag kan flippa ur men inte fullt så mycket som min hjärna kanske säger till mig i bland att jag ska göra, för det finns alltid en baksida.

Jag måste alltid ligga steget före mig själv för att jag ska må bra helt enkelt. Jag kan aldrig låta linan löpa fullt ut eller för den skull bli helt indragen.

Så att sätta upp mål, hålla mig till dem, låta varje ögonblick av glädje tränga in i min hjärna och bygga ett litet bo och göra den stunden till dagens glädje, är just nu vad min vardag går ut på.

I dag blev dagens glädje ett oväntat samtal från en väldigt kär vän som betyder mycket för mig.
Ett annat glädjeämne fick bli att jag faktiskt orka och klara av den nya löpturen trots minusgrader och snålblåst.

Jag känner mig helt enkelt ganska nöjd med mig själv i dag. Jag känner mig på det stora hela ganska glad.