Jag jobbar mig uppåt. Uppåt mot en mer ljusgrå tillvaro. Jag går till gymmet och går därifrån med värkande muskler men ett lättare huvud, jag spänner mina slalompjäxor och flyger nedför backarna (i mitt huvud gör jag det i alla fall) och jag låter skridskorna ta mig framåt på Storsjöns blanka hårda vatten.

Jag mår som bäst när jag inte behöver tänka på hur jag mår, bara flyta med och i stället tänka på hur jag ska ta mig fram och i väg.
Jag kan förstå om folk uppfattar mina aktiviteter som att jag mår psykisk riktigt, riktigt bra, att jag borde arbeta eftersom jag tydligen kan tillbringa en dag i skidbacken. Tyvärr fungerar det inte riktigt så. För när jag går ifrån gymmet, sätter mig i bilen hem från skidbacken eller kryper fram på isen så är verkligheten tillbaka på en sekund.

Vi satt i värmestugan med varsin termos-kopp med kaffe. Då det så väl igenkännande 010-nummret blinkade till i telefonen. 
Nej Försäkringskassan har inga resurser att hjälpa mig tillbaka i arbetslivet. De kan inte hjälpa mig med arbetsträning (det är typ det jag behöver eftersom jag måste trappa upp min arbetsförmåga på någon arbetsplats eftersom jag inte har något fast arbete att komma tillbaka till) så all sådan ”träning eller upptrappning”, måste jag sköta själv.
Med andra ord jag behöver bli min egen sekreterare och ringa runt, ordna möte med Arbetsförmedlingen, se till att psykiatrin kan vara med och se till så att vi alla kan ha ett gemensamt möte, ja allt sådant som jag, hade i min enfald, trott att Försäkringskassan skulle hjälpa mig med, det måste jag göra själv.

Allt det där hade inte varit ett problem om jag för tillfället hade varit 100 procent tillbaka på banan. I stället handlar det mer om 25 procent framöver.

Nej jag kan inte påstå att jag var trevlig mot kvinnan från Försäkringskassan. Jag hade en bra dag, fram till dess.

Jag har ingen som helst aning om vad jag ska förvänta mig framöver. Det känns lite som att ingen hänsyn tas till mitt mående och framförallt min diagnos. Det som fungerar för de flesta fungerar inte när du är jag. Jag kan kasta mig ut av ren envishet och hoppa på ett jobb på 100 procent, jag mår jättebra så låt mig jobba. Det skulle vara enklast. Men det var visst så att jag skulle lära mig något om mig själv för att inte hamna där jag har och är nu igen. Så…

Jag blev arg, förbannad, riktigt sur. Men så…
Ut bort från den där värmestugan. Ut och upp i liften och ner för backen, upp igen och ner för en annan. Tills benen brände som eld, fötterna värkte, ett blodsocker som var nere på noll och sambon fått utstå en del fräs.

Det blir sällen som jag tänkt mig. Det blir sällan som jag tänkt mig numer när jag är medveten om att jag har en psykisk diagnos, som på många håll det inte alls tas någon hänsyn till.

Jag är fortfarande Johanna och jag har fortfarande ett driv, som ska ta mig framåt, oavsett om det är i skidbacken eller livet, det behöver bara få växa sig lite starkare. Sen ska jag kämpa och berätta vad jag tycker om att ha en psykisk diagnos i Sverige i dag…

Nej jag är inte bitter…