Det skulle handla om min syn. Men det slutade med att jag gick därifrån mer rakryggad än skarpsynt.

När jag äntligen fick fingrarna ur och bokade den där synundersökningen, som jag så länge hade behövt, så slog det mig aldrig att jag skulle prata om bipolaritet framför rabblande av bokstäver.

Från att ha gömt mig för den jag egentligen är till att öppet berätta och tala om att jag har en psykisk diagnos så har förändringen varit enorm. Folk vet numer, ja inte alla, de som läst eller frågat. Jag jobbar fortfarande på att vara ärlig mot mig själv och andra just för min egen skull. Jag övar fortfarande, det är inget naturligt. Det är ju trots allt inte något som syns. Men när ett naturligt tillfälle uppstår, manar jag på mig själv att vara ärlig och inte ta den lätta vägen ut, att ljuga.

Så sitter jag då där. I stolen inne i det lilla rummet med ljustavla med bokstäver på. Så ställs den där frågan som överrumplade mig helt.
”Äter du några mediciner?”
Ha, om jag gör. Nu ska vi se… Jag inser direkt att det är ingen idé att försöka komma undan. Namnet på medicinerna talar sitt tydliga språk.
”Ja, jo det gör jag. Litium och en stämningsstabiliserande medicin, så Imovan till natten och i bland en starkare Apodorm… Ja det var nog alla”.
Det blir stämningsstabiliserande som optikern reagerar på.
”Fungerar den för dig tycker du?”
Ingen återvändo, lägg korten på bordet Johanna, hör jag en röst i huvudet som säger.
”Ja alltså jag är bipolär”.
Det syntes säkert inte när jag gick ut från det där rummet efter undersökningen, men det kändes som att jag vuxit ett par centimeter under den halvtimmen som den varade.

Hon var uppriktigt intresserad, frågade, ville veta mer, var förstående och berättade hur hon själv kunde vara. Hon hade inte diagnosen men det märktes att hon hade lite koll. Hon viftade inte bort mitt svar.
Jag berättade till och med att jag är sjukskriven för tillfället: ”Ja att leva på sjukpenning blir man ju inte rik på direkt…”.
Hon gav tillbaka en berättelse om ett stressigt familjeliv och en fundering om mani.

En sådan konstig känsla som borde vara så naturlig. Att vara ärlig mot mig själv och sluta gömma mig eller ljuga inför den jag faktisk är. Oavsett om det är min optiker eller vänner.

Jag fick till slut veta hur min syn var och de där nya linserna beställdes. Kanske gav jag tillbaka lite mer kunskap och färre frågetecken, en bredare förståelse. Till mig själv gav jag en gnutta mer mod och en större förståelse för dem som inte vet och kanske behöver någon som berättar.