Sedan november har jag varit sjukskriven. Jag har ett x antal gånger slitit mitt hår, önskat mig bort härifrån och skrikit inombords: Ge mig mitt liv tillbaka!
Ångesten har slagit sig till ro i mitt huvud och att kämpa emot något som man egentligen inte vet vad det är, är väldigt svårt.

Men hårtussarna i mina händer är för länge sedan nedspolade i toaletten tillsammans med snorpapper.
Jag är på väg tillbaka, jag börjar ta kontroll över mig själv igen.
Det är en bra bit kvar innan jag kan säga att det här skovet kan knölas ihop, packas ner och skeppas iväg till en annan plats. Men jag kan börja skönja slutet.

Jag har åter igen börjat ta klivet ut ur garderoben, jag kan känna att jag vill möta människor, vara social och sluta stryka längs väggarna.
Jag tar som vanligt en dag i taget, men de bra dagarna börjar bli allt fler. Jag kan börja se mig själv i något sorts sammanhang i framtiden. Mycket av dagarna handlar om att parera, försöka bygga upp någon sorts motståndskraft för de sämre dagarna.

Allt har väl liksom ändå gjort sitt, medicin, träning, terapi. Tillsammans har de byggt upp mig, tagit mig en bit till, till slutet av det mörka hålet.

Jag sparkar mig framåt och drar samtidigt mig tillbaka. Fem månader av sjukskrivning ger perspektiv. Funderingarna är många och ångesten över framtiden likaså. Fem månader av sjukpenning kan i vissas ögon ses som en hel evighet i andras som en fis i rymden. För mig är det, det förstnämnda. Bortsett från tiden då jag var inlagd är det här den längsta tiden jag har varit borta från arbetsmarknaden, borta från samhället. Vilket ger ångest.

Jag skulle kunna avsluta min sjukskrivning i morgon. Ringa runt och erbjuda mig som vikarierande journalist igen. Men åter igen säger min inre röst att jag måste se till att få ut något av den här sjukskrivningen, jag måste ta tillvara på det jag lärt mig och utföra det i praktiken. Det kan inte vara meningen att mitt liv ska handla om hypomaniska och depressiva skov, jag måste ta lärdom av mitt liv. Jag måste bli bättre på att hantera mig själv så att det tar lång tid innan nästa sjukskrivning.

Jag är på väg tillbaka, men det gör fortfarande ont. Men de svarta dagarna blir allt färre och de grå blir allt fler. Jag har snart tagit tillbaka mitt liv.