Jag biter ihop, försöker tänka på röda rosor och vackra soluppgångar. Allt blir skimrande rosa och enhörningarna dansar fram…

Säkert!
Nej jag biter ihop och önskar att jag kunde ta semester från mig själv. Sammanbrottet i slutet av förra veckan dröjer sig kvar. Som en migränattack som sakta bara blir till en molande huvudvärk.

Nej just nu hade det kunnat vara roligare att vara Johanna Nyman. De där sammanbrotten, som lockas fram av oplanerade händelser, blir allt svårare att göra sig av med. De blir som attacker som slår sig till ro i mitt huvud. Ångesten ger sig av ganska snabbt men det är den där andra känslan som hänger kvar. Som när man varit inblandad i ett rejält bråk, där tårar har runnit, bitska ord har uttalats och kanske ett och annat glas slängts i golvet. Utmattad faller man ihop och tids nog tar ursäkterna och förlåtelsen över. Man lämnar allt bakom sig, sopar ihop glasskärvorna och säger hejdå till det bråket.

Det är ungefär samma sak, det jag går igenom nu. Men skillnaden är att det är bara jag som bråkat med mig själv och även om förlåt ändå uttalats så infinner sig inte den där nu-är-det-över känslan. Den sipprar sakta bort, men inte tillräckligt fort.

Huvudet är fortfarande mosigt och trögtänktheten, glömskan, gör sig än mer påmind än tidigare. Det går inte ens att försöka komma ihåg, har en tanke sipprat iväg får jag lov att vänta tills den kommer tillbaka. Det är depressionen som gör det. För varje depression jag hamnat i blir glömskan desto mer påmind. Det blir alltid lite bättre när jag mår bra igen, men det är ändå som att en liten bit av mitt minne, en liten skorpsmula, har försvunnit.

Så jag sitter här och önskar mig själv en semester från mig själv. Ta av mitt huvud och lämna in det för polering medan jag gör något roligare utan mig själv.
Men i stället tar jag en klunk vatten jag är ju trots allt Johanna Nyman.