”Ja ha du, det ser ut som att du helt enkelt har hamnat mellan stolarna”.
Rösten är en sjuksköterskas och kommer från andra sidan luren.
Jag suckar, känner att det var det här jag hade förväntat mig inget större eller mindre. Bara den krassa verkligheten som patient på den affektiva öppenvårdsenheten vid Östersunds sjukhus.

Eftersom Försäkringskassan gjorde klart för mig, för ett x antal månader sedan, att jag helt enkelt är för frisk för att få hjälp med arbetsträning så blev jag hänvisad till psykiatrin som skulle fixa det där åt mig. Med för frisk menar jag att myndigheten inte anser att jag varit sjukskriven så pass länge att de har resurser alltså personal, att lägga på mig som kan hjälpa mig ut i arbetslivet igen. I stället skulle jag få ordna den där biten själv, vilket liksom inte fungerar när man som jag är sjukskriven för depression och har diagnosen bipolär typ 2.

Gråt och tandagnisslan blev resultatet och en till medicin. Det här är snart tre månader sedan. Det är alltså tre månader sedan som min kontaktsjuksköterska sa, vi ordnar det här åt dig Johanna vi kommer inte kasta ut dig härifrån.

När nu de där tre månaderna snart har gått känner jag att jag vill ut i arbetslivet igen, på några procent, och få känna mig för om jag är tillbaka på banan.

Men det är nu jag får känslan av att det där med att få ut människor i arbetslivet, att man ska sluta leva på bidrag och bli en riktig skattebetalare igen, inte är prioriterat.
Försäkringskassan har gjort klart för mig att jag måste blir lite mer sjuk för att jag ska hamna på deras prioriteringslista över människor som behöver hjälp med arbetsträning och psykiatrin ja de säger själva att ”Ja du, du verkar ha hamnat mellan stolarna när det gäller det här. Jag ska prata med någon om det här så kanske någon, förhoppningsvis, ringer dig i början av nästa vecka”.  Ett nytt sjukintyg och sjukskrivning fixas fram fortare än någonsin då jag med STORA BOKSTÄVER förklarat att det här är inte acceptabelt.

Jag börjar förstå hur människor som tidigare varit aktiva individer med goda framtidsutsikter och glada arbetstagare blir passiva bidragstagare när en sjukskrivning kommer över dem. Jag orkar inte strida hur mycket som helt. Jag tycker inte heller att jag borde behöva strida när det handlar om att jag VILL jobba. Det kan inte vara meningen att jag ska fortsätta vara sjukskriven i resten av mitt liv på grund av att det är bekvämast för inblandade parter.

Jag suckar åt sjuksköterskan i telefonen, ber henne förklara varför ingen har ringt tillbaka till mig efter alla inspelade röstmeddelanden och varför ingen, ingen har återkopplat till mig under alla månader.
”Ja som sagt det här är inte bra, men du har kanske hamnat mellan stolarna på något sätt”.
Jag suckar igen och tackar för att hon ändå tagit sig tid. Ber henne skicka en kopia på det nya sjukintyget och säger bara hej då.

Listan börjar bli lång nu, listan över händelser som framkallar, numer, bara en axelryckning på sin höjd.