Gör om och gör rätt

on

200 procent eller inget alls, rakt in i kaklet, hellre dör jag än att bara göra det halvdant.
Kalla det envishet eller bara dumdristigt men det är så jag är. Har jag gett mig fan på något ja då blir det så, oftast.

Vid tiden då jag kämpade med anorexian fanns det många andra anorektiker att jämföra sig med. Ett fall jag hörde talas om var en tjej/kvinna som blev inlagd på sjukhus och fick dropp på grund av att hon var så sjuk. Men för att hon inte skulle gå upp i vikt på grund av droppet smög hon upp på natten och sprang i sjukhustrapporna med droppställningen i ett stadigt tag i handen. Jag funderade ofta på den där historien, tjejen dog till slut. När jag var som sjukast skapade jag ett mål för mig själv. Jag skulle dö av min anorexia, det var ju det eller inget alls. Sjukdomen skulle gå ut på att jag skulle dö, först då hade jag nått mitt mål.

I dag kämpar jag med att inte ge 200 procent utan kanske bara 100. Det är svårt, det är jäkligt svårt. Att inte lämna gymmet eller badhuset utan att må lite smått illa eller att inte ha en kroppsdel som värker är svårt, det finns ju liksom alltid ganska många procent till jag hade kunnat ge.
För jag blir nästan hög på träningen, eller pappersarbetet, faktaletandet eller städningen. Efter en stund infinner sig ett rus och då, när det går som bäst eller är som skönast kan jag ju inte bara säga stopp och stanna där. Jag försöker att inte komma ihåg från en gång till en annan hur många kalorier jag gjorde av med på stepp-maskinen senast för då måste jag slå den siffran till nästa gång. Det finns en väldigt bra anledning till att jag aldrig har eller kommer använda mig av en puls,kalori, kilometer, stegräknare när jag är ute och springer.

Men jag har vid 31-årsålder insett att det jag gör, det är inte friskt. Jag måste kunna få ta det lugnt någon gång, inte ge mitt yttersta i allt. Jag har lovat mig själv att jag ska lära mig något från den här sjukskrivningen, den ska inte vara förgäves. Att vara snällare mot mig själv, att unna mig det jag mår bra av att helt enkelt sluta vara så hård mot mig själv är mina mål nu.

Jag har svårt att gå 200 procent in i den här förändringen/förbättringen vilket hade varit förträffligt bra just nu. I stället får jag nöta på, trilla tillbaka och sakta skapa förändringar. Jag vet till exempel nu att det där med att gå all-in när jag sitter hos frisören kanske inte är så bra för psyket efteråt…

Jag är som ett barn som ska lära sig att gå på sina ben, jag ramlar, gråter, får blåmärken, känner triumf, glädje och självständighet och sorg. Jag har gått på mina ben i 31 år, det är dags att låta två nya ta över. Det handlar helt enkelt om att göra om och göra rätt.