Ja ha då sätt den där.
Rakt i pannan.
Med eftertryck sattes den dit och än har den inte bleknat.

Jag är ett nummer, närmare bestämt nummer 6 i ordningen tror jag att jag blev tilldelad.
Det har gått några dagar nu sedan jag var på det där första arbetsträningsmötet med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Hälften av vad de sa, ska jag ändå vara ärlig att erkänna, glömde jag bort lika fort som orden yttrades.
Men en sak har etsats sig fast och vägrar lämna mitt huvud.
”Ja så ska du skriva på det här papperet om funktionshinder, det är för att arbetsgivaren ska veta att du inte kan jobba lika mycket som andra personer. Att du har ett psykiskt funktionshinder”.

Det spelar ingen roll vilka positiva effekter det har att det i filen om mig,  Johanna Nyman, står att jag har en funktionsnedsättning!
(Ja jag skrev själv på med min namnteckning att de fick sätta denna siffra framför mitt namn, ja jag godkände det. Men oj vad man kan le och säga ja när man i nästa stund har ångest för detsamma).

Att den där siffran förmodligen bara kommer komma till nytta nu när jag ska arbetsträna och egentligen aldrig mer kommer att användas när jag är fullt tillbaka på banan igen, spelar ingen roll just nu.
Siffran ska säkert underlätta för mig se till att jag inte åter igen hamnar i en situationen som den jag är i nu, att jag i och med det här får hjälp att undvika situationer som kan leda till en hypomani eller depression.
Nej jag ser heller inte det som något speciellt positivt!

FUNKTIONSHINDRAD! NEJ!
Jag vill så här i efterhand gå in på mina handläggares kontor och skrika rakt ut och be dem plocka bort den där siffran framför mitt namn.
Men nej, det kommer inte ske.
För det finns en liten röst som säger ta det lugnt vänta och se om det här är tillfället då du äntligen får skörda frukten av att ha på papper att du är lite knäpp.
Sanningen är den att jag helt enkelt inte ser mig som funktionshindrad, jag har en bild av hur det är att vara funktionshindrad, ett psykiskt funktionshinder, och sådan är inte jag!
Jag passar inte alls in i den bilden som jag har skapat.

Ja jag befinner mig i stadiet där jag med näbbar och klor förnekar allt, vill inte se sanning och vill absolut inte se något positivt med den här stämpeln.
Under min sjukskrivning har jag fått acceptera mer om mig själv än vad jag någonsin har gjort. Jag måste ta mig fan acceptera hela mig själv på nytt!
Det gör jävligt ont!

Jag vill ju bara vara som alla andra.