Att flippa ur totalt

on

Känslan finns där, den har nog alltid funnits där och kommer nog alltid att finnas där. Att släppa taget, låta djävulen på min axel bestämma, att sluta tänka i konsekvenser och bara köra på, rakt in i kaklet.

Jag befinner mig just nu i tillståndet ett-par-stationer-till- och- jag-är-i-den-grå-zonen. Därför knackar också känslorna från mina maniska perioder på dörren och vill påverka mitt liv till det mer ljusa. Det handlar om att skapa balans därför får herr mani stå kvar och vänta utanför dörren, ett finger släpper jag in men mer än så kan jag inte äventyra mitt tillstånd just nu.
Samtidigt vill jag inget hellre än att just släppa taget. Totalt få flippa ur. Inte var duktiga Johanna som ser till att sova, äta bra och balanserad kost, träna och ta en dag, en timme, i taget. Med andra ord kontrollera mig själv. Det är skitjobbigt. Men det får heller inga konsekvenser, typ.

Att under kontrollerade former, aha en affärsidé, få släppa taget och skita i morgondagen känns därför väldigt lockande just nu.
Som när människor skriver in sig för avgiftning eller på psyk men syftet den här gången är att ha jäkligt kul och bara för en stund släppa alla borde inte, ska inte.

Ja jag saknar mina hypomaniska/maniska stunder. Då allt, i mina ögon, är ljust, roligt, fantastiskt, jag är bäst i hela världen. Problemen löser jag lika fort som de dyker upp i huvudet och jag ”behöver” ingen vila ingen mat. Havregrynsgröt till frukost, lunch och middag är det jag har tid med att slänga ihop. Det handlar helt enkelt om att det inte finns några problem, ingen ångest, jag bara lever. När kvällarna bara är kvällar till tiden och inte till ljuset och när sommaren bara bjuder på värme och kärlek. Det är väldigt lätt då att vilja skita i allt, knipsa av kedjorna som håller mig på rätt nivå i livet och bara låta viljan ta över.

Men som en alkoholist måste hålla sig från alkoholen måste jag hålla mig från det som gör att jag varvar upp. För jag vet att det är inte så rosaskimrande som jag vill ge sken av att mina hypomaniska/maniska stunder är. Det finns alltid en baksida som är betydligt mörkare.

Jag tror inte att man måste vara bipolär för att ibland vilja drömma sig bort till ett tillstånd där inga bekymmer existerar eller där allt är rosaskimrande och vackert. Men det jobbiga med att vara bipolär och tänka i de banorna är att du vet, bara du agerar på ”rätt” sätt, kan du på liten tid och utan att behöva använda droger eller alkohol vara där. Kunde jag sluta när det är som bäst och varva ner igen tillbaka till den grå zonen kanske det skulle vara värt ett försök. Men jag vet, det blir aldrig som man tänkt sig.

Så jag håller mig hårt, ser till att leva som jag ska och väntar på när jag kan lossa ena kedjan kring min fot och släppa den fri medan den andra hålls kvar i ett stadigt grepp i den grå zonen.
Även det kan vara balans.