Jag minns de där dagarna då jag för första gången fick uppleva mig själv och min kropp på litium.
Inlagd på Säters sjukhus med inte ett uns gnutta livslust. Tilldelad vita piller i en liten plastkopp, typ sådan man mäter upp hostmedicinen i, och en plastmugg med vatten. Ingen idé att streta emot. In i munnen och svälj fort.

Det som kom någon dag senare kan jag bara beskriva som ren och skär lycka. Ångesten försvann, bekymren och de inre rösterna lika så. Puts väck. Kvar bara ett bekymmerslöst huvud, för första gången någonsin.

Jag förstår varför människor tar droger, varför de fastnar. Jag vet att om jag skulle testa skulle jag trilla dit direkt. För du får uppleva dig själv så som du vill att du ska vara, alltid.

Men precis som med många droger så avtar den där fantastiska känslan också när det kommer till mediciner. Kroppen blir van och det där ruset är borta för alltid.

Nu handlar det om att försöka bli hög på livet, försöka njuta av livet. Att verkligen bara njuta. Stanna upp, lyssna, dra ett djup andetag och känna alla de där dofterna, höra alla de där ljuden och bara vara där och då och njuta av livet. Korta sekvenser ja, men något långvarigt nej.

Sommar, varmt, mätt, trevligt sällskap, klar i huvudet och kär. Men det kommer inte automatiskt. Nej, jag måste säga till mig själv att njut för sjutton, njut av livet. Men nej det är något som håller mig tillbaka, för många ångest, för många borden, för många vill, för mycket huvud.

Vissa människor måste lära sig det sociala spelet för det kommer inte naturligt för dem, lära sig ur man ska bete sig som människa. Jag håller för fullt på att lära mig att njuta av att faktiskt finnas till, att belöna mig själv och inte straffa mig själv, att uppskatta mig själv och inte trycka ner mig själv och att se på mitt liv som något spännande och inte som ett svart hål.

Det går allt bättre men den sista pusselbiten ligger fortfarande under soffan gömd dammig och bortglömd.
Så jag fortsätter mana på mig själv så länge, njut för sjutton, njut av livet.