Livet är pissigt, överjävligt och underbart

on

Det är som att vakna upp en morgon och inse att man lever.  Det går inte att förändra. Men så länge man lever finns det tid för förändring.

I dag kan jag le åt det faktum att städning lätt kan göra att jag blir hypomanisk, jag överdriver dammsugningen och avloppsrensningen. Eller att fotfilen väldigt lätt blir utsliten och mina fötter får skavsår.

Jag har lärt mig, oftast, att hantera det där och i dag suckar jag mest åt mig själv när den lilla djävulen på axeln dyker upp.

Just i dag har det varit en mindre bra dag. Kanske mest beror det just på insikten att vissa saker inte kan förändras, det finns ingen bra lösning på problemen. I stället måste jag acceptera. Acceptera att livet är jäkligt jobbigt i bland och att tillbakablicken i backspegeln kanske inte gör livet speciellt mycket bättre.

”Du lever väldigt mycket i framtiden och dåtiden inte så mycket här och nu”.
Orden var riktade mot mig och jag håller med. Jag är skitdålig på att leva här och nu. Det är inget naturligt för mig, än.
Det är ju så mycket lättare att lösa problem i framtiden än de verkliga framför näsan. Eller att deppa ner mig i dåtidens misstag eller händelser än att motverka de som finns här och nu.

Jag tänker tillbaka på somrarna som barn när livet var bad, torra kanelbullar och utspädd jordgubbssaft. I stället för att dricka upp saften i kylskåpet och tina de fabriksbakade kanelbullarna från frysen.

Livet är pissigt, underbart, överjävligt och alldeles, alldeles underbart och oftast handlare det om att lura sig själv till ha må och att ha det bättre än vad man egentligen har det. Men så länge det ger mig ett leende på läpparna så tänker inte jag streta emot.

Helst av allt vill jag egentligen bara rycka på axlarna och säga: Jag skiter i det där!