När vi pratar om det

Käkarna värker och huvudet likaså. Jag har blivit så van med att bita ihop och att mina tänder fått ta emot ton med tryck från käkarna.
Jag tröttade ut mig i timtals på gymmet för det är då, sådana här dagar, som hjärnan kopplas bort. Men det som verkligen fungerade var mötet med de likasinnade.

Jag har fått chansen, möjligheten ja kanske rent av gåvan att träffa andra som också med jämna och ojämna mellanrum förbannar livet eller älskar det gudomligt.
Varannan vecka, torsdagar, klockan 18:30 får jag vräka ur mig min skit, ärligt, uppriktigt, få lyssna till andra som vräker ur sig sin skit och få känna den där igenkänningsfaktorn eller kanske rent av få säga: Jag brukar göra så här när jag mår så där.
Så skrattar vi, dricker för starkt kaffe och ler åt de där tillfällena då vi har gjort korkade saker när vi haft våra maniska stunder.

Jag tror, i alla fall känner jag så, att jag blir mindre ensam, känner mig mindre ensam de där timmarna, torsdagar varannan vecka. Det är dem som precis som jag har diagnosen och det finns dem som är anhörig till någon som har diagnosen. Det betyder mycket att få sitta där. Låta käkarna faktiskt slappna av för kanske första gången den dagen. Att jag får nicka och känna precis så där är det för mig med eller glädjas åt varandra när vi mår bra, säga fy fan vad jag är trött på att psykiatrin inte fungerar eller motsatsen fy fan vad glad jag är att psykiatrin fungerar.

Jag behöver människor runtomkring mig som delar intressen, erfarenheter eller åsikter som jag har. Det är inte konstigt att man bosätter sig på platser, områden eller städer där det finns människor som är som en själv. Man vill känna samhörighet.
Har du till råga på allt en psykisk diagnos, eller egentligen vilken diagnos som helst, trott på sjutton att du vill prata med den eller de personerna som har samma diagnos. Att få gotta ner sig, vältra sig i sin diagnos, utbyta erfarenheter tror jag stärker en som person. Men lika viktigt är det att också kunna prata om sina diagnoser, främst sina psykiska med människor som inte är ”sjuk”.

Pratar vi inte om det finns det inte. Men pratar vi om det finns det och då kan man också göra något åt det. Vi måste prata om det, så är det bara.
Jag är vissa dagar skitdålig på att prata om hur jag mår. Det är lättare, kräver inte lika mycket energi, i början, att knipa käft. Men när dagen är slut sitter jag med spänningshuvudvärk för att mina tänder har fått tagit emot tonvis med tryck från mina käkar. Det är så fruktansvärt onödigt.

Så: Vi, inklusive mig själv, måste prata om det, vi måste börja prata om det! Det mesta blir så mycket lättare då.

2 kommentarer

  1. Pernilla AJ skriver:

    Fina du! Du är så klok, så otroligt stark i allt det svåra. Tänker på dig ofta. Bamsekramen!

    Gilla

    1. tudelad skriver:

      Tack du fantastiska Pernilla! ♥️

      Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.