En vän berättade om en snubbe på en resa. Hans personlighet var överallt och ingenstans. Han hade tröttnat på sitt jobb, hade sagt upp sig och skulle i stället resa runt i världen och ägna sig åt att ta sig vatten över huvudet under en överskådlig framtid.

Jag tittar på SVT:s dokumentärserie ”Familjer på äventyr”. Familjer som lämnar allt i Sverige för att jobba och skapa sig en vardag i ett helt annat land, gärna ett land som är Sveriges motsvarighet på alla plan.

Det finns en längtan i alla de här människorna, en längtan efter något mer, något nytt, än vad de är vana med. Det finns en spontanitet en idé som de skapat verklighet av.
Med beundran tar jag in det jag får höra. För själv skulle jag aldrig våga.

Jag längtar efter något mer, längtar efter nya möten, nya platser. Först nu har jag kunnat börja känna att jag är nyfiken på vad jag kan få fortsätta uppleva i mitt liv.
Det handlar inte om långa resor eller ett stort livsavgörande beslut. Jag är fortfarande nöjd när jag upplever och lever här där jag bor. Jag börjar bara helt enkelt längta efter en utmaning, ett tillfälle att börja jobba mig tillbaka och samla in de sista procenten som gör mig till den jag är, Johanna.
Samtidigt är jag skiträdd, nervös och får emellanåt ångest när jag tänker på att mitt liv kommer och måste förändras och tas tillbaka.

Nio månader har det snart gått av min sjukskrivning. Nu måste det börja handla om vad jag faktiskt klarar av, att få tillbaka det där djävlar anamma. Jag fortsätter helt enkelt att ta tillbaka mitt liv, i små doser.

För andra handlar det kanske om att säga upp sig från sitt fasta jobb och bara få göra det man tycker allra bäst om. För mig handlar det om att förändra det som inte fungerar och gör något annorlunda. För mig handlar det om att det är dags att göra något mer.