Du vet att du kan mer ansträng dig lite till bara.
Orden är nog bekant för de flesta av oss. En situation där man inte gett sitt allt och man vill inte heller ge sitt allt. Men så är det någon som uttalar de där orden och bara för att visa ger man lite till och resultatet blir också lite bättre.

För mig handlar det inte om att ge lite till för mig handlar det ofta om att inte ge för mycket.
Jag vet att det kan gå så pass långt så jag dunkar huvudet blodigt i väggen, bildligt talat,  för att avsluta det. Jag ger mig inte.

Just nu väntar jag på att jag ska få börja arbetsträna, att alla papper ska vara klara och att den tilltänkta arbetsplatsen är informerad. Men det går segt när byråkratins kvarnar ska mala. Och jag får bita mig i tungan, kedja fast mig i väggen för att inte skita i allt, ta tag i problemen själv eller ringa första bästa arbetsplats och erbjuda min arbetskraft i stället för att arbetsträna.
Vetskapen om att ekonomin skulle blir betydligt bättre igen med ett vanligt arbete gör inte saken mindre jobbig.

Tänk dig att du ska springa ett lopp. När det är 100 meter kvar till mål, du till och med ser banderollen. Då hoppar någon fram och hindrar din väg. Säger att du får du krypa resten av vägen fram för du får inte komma för snabbt i mål.
Så är det just nu för mig.
Jag måste ha tålamod, se allt det här som en lärdom och låta saker och ting ta sin tid.

Det skriker i hela kroppen, kittlar i fingrarna och ställer till det i huvudet. Jag hör plötsligt den motsatta rösten säga: Tagga ner, ta det lugnt, ansträng dig inte så mycket.

Hypomani vad du är efterlängtad, vad du är hatad och älskad vad du inte är välkommen, vad du är välkommen.
Att inte ge mitt allt, att inte göra det jag vet att jag kan, att inte lockas till nu jäklar.

Livet är bra konstigt och i bland är det konstigare.