Jag låter som en gammal hes biltuta varje gång jag öppnar munnen. Alvedon och slemlösande är dieten och jag vräker i mig diverse tv-serier av SVT-playkaraktär.
Jag har helt enkelt tagit semester från mig själv! Äntligen!

Ett par gånger per år hamnar jag i det här tillståndet kallat förkylning och lika många gånger per år lämnar jag in mitt huvud för polering.

Det här är tiden då jag kan slappna av, då jag inte behöver bry mig om ångest, dåligt samvete, planeringar och allt som annars är min vardag. Jag är fysiskt sjuk och då tillåter jag mig själv att ta det lugnt.

Men du har ju varit sjukskriven sen i november, du har väl inte gjort annat än å tagit det lugnt?
Nej riktigt så enkelt har det inte varit för mig.

Är du förkyld ska du till exempel inte träna. Det kan skada dig själv om det vill sig illa. I stället är ordinationen vila, vatten, febernedsättande och kärlek. Typ.
Om din själ däremot är förkyld, du är till exempel deprimerad, ordineras distraherande saker, motion och rutiner. Det är tillåtet att inte gör någonting när du är förkyld. Men mår du psykiskt sjuk är det tvärtom, det är kravfyllt och att ligga i en soffa hela dagarna är inte ett alternativ, som jag uppfattar det.

Och eftersom jag emellanåt hamnar i den där förnekande fasen, jag är inte sjuk jag har ingen diagnos jag är som alla andra, vill jag absolut inte heller bete mig så som en psykisk sjuk person (jag målar upp bilder på hur en sådan person ser ut och det är ju absolut inte jag) i stället gör jag allt för att verka så ”normal” som möjligt.  Vilket i sin tur gör att mitt huvud aldrig tar det lugnt.
Om jag inte drabbas av en förkylning!

Så när andra kanske önskar bort förkylningen så snabbt som möjligt så ser jag gärna att den kan stanna en dag eller två extra. Jag tillåter mig äntligen att ligga framför tv:n hela dagen, framförallt nu när det är OS, och inte gå utanför dörren överhuvudtaget. Jag har vad man kallar semester från sig själv just nu och jag njuter.

Förkylning blir som min balsam för själen.