Jag bryter små bitar av den fina chokladen och sipprar på det skapliga röda vinet medan jag tillsammans med utredarna på kriminalroteln försöker lösa det bestialiska mordet. Jag lever för en stund som att morgondagen är som den borde vara.

Motsvarigheten, verkligheten, är desto tråkigare i mitt huvud. Jag tänker positiva tankar hela tiden, tänker att jag inte ska bestämma framtiden innan den ens är här.
För jag är jävligt trött på allt det här.

Så länge du är så pass sjuk så att du ger en high five till dig själv varje gång du överhuvudtaget orkat tagit dig igenom dagen då bryr du dig inte så mycket om framtid, om nutid och pengar. Överleva är ordet. Men när du börjar må så pass så bra att det verkliga livet kryper på och du vill tillbaka till verkligheten då blir verkligheten också desto jobbigare.

Jag vill jobba, göra det jag kan, avslöja, intervjua, leva. Göra det jag bara kan och det som lätt kan bli till min nackdel.
Så jag bestämmer mig för att den här sjukskrivningen ska lära mig något. Jag tar beslutet att ta saker i rätt ordning. Gör något som jag aldrig gjort tidigare, nämligen ta det lugnt, trappa upp, inte köra 0 till 100 direkt.

Det låter bra, men det är så jobbigt. Som ordspråket säger, det är svårt att lära en gammal hund att sitta,
Jag väntar på att få visa att jag duger, jag väntar på att lära mig något nytt, jag väntar på att få göra allt i rätt ordning.
Jag väntar på ett: ”Så klart att du får vara här hos oss Johanna”.

Jag väntar. Jag väntar och tänker att det inte är undra på att människor blir sjukare än vad de är.