Livet känns allt bättre, det känns allt mer som mitt liv. Jag dunkar mig själv i ryggen och säger ”Fy fan vad du är stark, vad du kan”.  Jag njuter av tillvaron och känner för första gången på, ja när då, att jag passar in. 

Jag åker på konferens och får bland andra träffa sådana som jag bipopulära personer och jag slappnar av. Vi skrattar åt våra egenheter, att till exempel rutinstädningen den där gången tog tre dygn eller att någon köpte garn för fyrsiffrigt belopp för att sedan i normaltillstånd förbanna sig själv för inköpet eftersom personen inte kunde sticka.
Jag känner att jag inte är så konstig ändå, det finns dem som är precis som jag och det finns dem som har det än mer kämpigt.

Jag åker hem med känslan av att det faktiskt kan vara helt okej att vara som jag.

Men så inträffar det som med ett hånflin vill visa mig att jag inte är som alla andra, att det inte alls är okej att ha en psykisk diagnos.
Det blir en rejäl härdsmälta.
Nu kanske du tänker att något riktigt hemskt har inträffat, att något har skakat om mig rejält att livet har svajat till.
Jo på sätt och vis har det gjort det. Men det handlar inte om århundradets bråk med sambon eller att jag körde av bron med bilen för det blev punktering på ett av framdäcken.
Nej, det handlar om en sängram från Ikea i helt fel storlek.

I veckor har vi renoverat det enda rummet i vår etta. Sista slutklämmen var att vi skulle monterade upp en nyinköpt sängram. Trött och varmt med en känsla av ”den där skruven är en skruv mindre, snart är vi i mål”.

Så upptäcker vi att madrasserna är för små i jämförelse med utrymmet i sängramen.

Du hade kanske blivit förbannad, svurit och suckat.
Jag kände att jag lika gärna kunde elda upp skiten, på allvar. Jag skriker, gråter upprepar ”Jag orkar faktiskt inte mer!!!”.

Jag kryper ihop i fåtöljen, som är inklämd mellan diskbänken och spisen eftersom rummet har renoverats. Tårarna rinner, rösten håller inte, näsan täpps igen, jag river mitt hår och jag vill bara försvinna. På golvet sitter sambon som gång på gång försöker övertala mig att vi löser det här.

Jag kan bara se mörker.

Det är egentligen inte förrän vi lämnar lägenheten, med min stämningsstabiliserande medicin i kroppen som jag börjar slappna av. Ögonen är svullna och jag känner mig som de gånger man var barn och blev riktigt riktigt ledsen.

I dag är en ny dag. Gårdagen känns i huvudet men katastrofläget har lagt sig.

Du kan säkert reagera likadant men kanske inte över en sängram från Ikea.Din härdsmälta hade säkert varit en annan.

För mig blir det en påminnelse att här är jag inte som alla andra, att här har jag ett extra namn som stavas bipolär.