”Hur länge har du varit bipolär?”
Frågan överraskar mig. Den kommer från en st läkare som sitter mitt emot,
Jag har väl alltid varit det, eller? Tänker jag.
”13 14 kanske, det började väl då, säger jag högt”.
Men det egentliga svaret är nog snarare alltid tänker jag tyst.

Jag har alltid känt att jag inte varit som andra. Att jag hade lättare att må dåligt, att jag hade riktigt dåliga dagar redan när jag var barn så där 4 kanske 5 år.
Ångest har varit en del av mig liksom oro och dålig självkänsla. Men jag hittade strukturer, sätt att hantera livet. De blev till mönster som jag i dag försöker bryta.

Det finns röster och förslag om att införa psykiska hälsokontroller precis som vanliga kroppsliga kontroller när man går i skolan. Alltså något mer än en fokusering på längd och vikt kanske ett samtal om hur barnet mår psykiskt. Kanske skulle man hitta de barn som mår dåligt redan i tidig ålder, se mönstren för vad som skulle kunna vara en diagnos. Barn blir ju trots allt vuxna så småningom som ska fungera i samhället. Det är lättare att bryta mönster hos ett barn än hos en 30-årig vuxen person.

Det tog 27 år för mig att få svaret på varför mitt huvud inte är som ditt och det tog fyra år för mig att acceptera det.

St läkaren mitt emot mig antecknar, skriver sidorna fulla av bokstäver i det stora kollegieblocket. Han lyssnar, ställer fler frågor och nickar och säger bra. Jag fortsätter prata för har man väl fått chansen att träffa en läkare som har tid att lyssna ja då tänker jag inte vara tyst.
Jag drar hela storyn om mitt liv, nu som då, om mina hypomaniska skov liksom de depressiva. Läkarens intresse blir som bränsle till historien om Johanna Nyman. Letar efter ett uppriktigt svar på hans fråga.

Jag känner mig som ett hopplöst fall med drömmar om framtiden som skulle kunna tas emot med ett klapp på huvudet och ett ”lilla gumman”.
Men i stället får jag ett hårt handslag med hela höger arm och ett ”Du gör ett enormt jobb Johanna! Du kommer fixa det här. Du lär dig och det kommer gå bra för dig”.
Jag blir paff och står där som med mössan i handen med röda kinder när jag klämmer fram ett ”Tack, det där behövde jag”.

På väg genom psykiatrins korridorer kommer jag på det! Svaret på hans fråga. Jag har alltid haft en bipolär diagnos men jag har aldrig och kommer aldrig att bli min diagnos.