När jag mår riktigt dåligt vill jag inte leva längre. När jag mår riktigt dåligt vill jag bara att allt det som gör så ont försvinner. För jag orkar inte med mig själv. Jag blir med andra ord självmordsbenägen när jag sjunkit tillräckligt långt ner. 

Jag vet om det här, det står i min journal och jag hymlar inte om det. Jag säger som det är. 

Men det finns dem som inte vågar berätta och det finns dem som inte orkar lyssna. 

Men faktum kvarstår, folk tar faktiskt livet av sig och man tar inte livet av sig som en fix idé. Man tar eller vill ta sitt liv för man inte orkar med sig själv. 

Många hundra människor tar sitt liv i Sverige varje år. Men vi pratar sällan om det. 

Staket sätts upp vid järnvägar därför att det varit så många självmord där. Men problemet försvinner inte för det. 

Jag hade tur. Jag träffade en sjuksköterska som tog mig på allvar, som lyssnade och ville hjälpa. Hon räddade mitt liv. 

Så borde det vara för alla. Men budgeterna inom landstingen blir allt snävare. Det handlar om besparingar inte satsningar. Sjukvården har näsan ovanför vattenytan, inte så mycket mer. Alla de psykologer som borde finnas är, i jämförelse med behovet, alldeles för få. Mediciner delas ut. Men utan någon att prata med, någon som kan ge råd och tips blir oftast medicinen verkningslös. 

I mitt Sverige satsas det lika mycket pengar på psyket som på fysiken. I mitt Sverige vill man motverka självmord genom förebyggande arbete. I mitt Sverige ska ingen behöva må så dåligt så att de tar sitt liv. I mitt Sverige vill man ge sjukvårdspersonal den lön och de resurser de behöver. I mitt Sverige vågar politikerna ta ordet självmord i sin mun! 

Det är den internationella suicidpreventiva dagen i världen. Jag hoppas att den här dagen inte kommer att behöva finnas i framtiden.