Det är svårt. Det är svårt att lära sig något nytt. Det är ännu svårare när det där nya handlar om en själv.

Det är som att suga på en karamell och när den blivit som godast och det är dags att tugga sönder den måste du spotta ut den.
Så känns det nu.

Jag är glad över att tillhöra en gemenskap igen. Att få dricka kaffe i intetsägande vita koppar och gå i orangebeigea korridorer, bara om det är för två timmar, känns väldigt bra.

Men jag är också där för att göra det jag lovat mig själv, redan när jag blev sjukskriven, att jag ska få ut något av den här sjukskrivningen. Som att två timmar är nog. Två timmar får räcka, just nu.

Det är nästintill plågsamt att gå emot allt det jag tidigare bara glidit med. Nu måste jag hålla mig till en plan och inte ens om jag känner det i hela kroppen bryta mot den. Det är svårt.

Jag vill tillbaka i gamla mönster. Jag vill ha puls, stress och gärna arbetsuppgifter som gå i ett. Det är sådan jag varit, det är sådant jag kan.

Men det handlar om mer än så. Det handlar också om en Johanna som går igång för mycket, som varvar upp, som tar på sig för mycket, som slutar som en mörk fläck i ett hörn efter ett tag.

Men lika väl som människor vet om att de inte ska röka lika väl vet jag vad som krävs för att jag ska hamna i en hypomani. Baksidorna vet jag allt för väl, men suget finns där i alla fall.

Jag har aldrig kunnat ta en dag i taget. Jag lever mer i framtiden än här och nu. Så att arbetsträna två timmar per dag ställer hela mitt liv på sin spets. Jag är trött i huvudet när de där timmarna är avslutade. Jag får aktivera mig själv för att jag inte ska hamna i soffan resten av dagen. Jag förstår att känslan jag får är bra, Jag är på väg åt rätt håll igen. Åtta timmar per dag skulle inte fungera i dag.

Men ändå…
Fan vad det är svårt att bryta mönster, vad det är svårt att lämna delar av gamla Johanna hemma och vad läskigt det är att bit för bit skapa en bättre jag.