När psykisk ohälsa kan förkastas

on

Orden slår mig hårt i magen. Det blir tungt att andas och ögonen blir glansiga. Vid den första blinkningen rinner en tår sakta ner för kinden.

Det är ett barn som pratar. Barnet berättar hur det har varit att växa upp med en förälder som är bipolär. Hur barnet gått på tå av rädsla att föräldern antingen ska bli så där obehagligt glad eller väldigt ledsen. Det pratas inte om att föräldern har diagnosen, man pratar inte öppet om det och barnet har bara vetat att något inte är helt okej med föräldern.

Det gör ont i mig när jag hör barnet berätta. För oftast är det så, de anhöriga glöms bort. De anhöriga blir också sjuka för man pratar helt enkelt inte om att mamma, pappa, ett syskon eller kanske faster har en sjukdom som gör att personen kan bli på det ena eller det andra sättet.

Jag har inga barn. Men jag hör hur andra personer med en bipolär diagnos står och vacklar inför om man ska berätta eller inte berätta. Jag har en tanke och en strävan om att alltid berätta när det behövs, att aldrig dölja något framförallt inte för ett barn som ändå känner på sig att något är fel.
Jag vill inte vara den där släktingen som man inte orka hälsa på för man vet inte hur jag ska reagera, jag vill inte bli ett exempel på hur min sjukdom är.

Jag klagar ofta på hur det är att ha en psykisk sjukdom, att sjukvården inte räcker till, att medicinering oftast verkar gå före samtal och hur stigmatiseringen både gör mig och dem i min närhet förvirrade.
Men jag har i alla fall ett nätverk av människor som kan lyssna och hjälpa. Det finns myndigheter som ska hjälpa mig även om det ibland bara blir fel och jag har sjukvården på min sida.

Men de anhöriga tillhör en patientgrupp som oftast glöms bort. De kämpar, stretar på, står ut med oss självupptagna diagnostiserade.
Många anhöriga väljer inte frivilligt att vårda eller ta ansvar över den sjuka, de har helt enkelt inget val. När den sjuka egentligen skulle behöva ligga inlagd på psyk blir den hemskickad. Brist på sängplatser sägs det, brist på personal.

Jag fick tre val när jag själv blev inlagd. Ett handlade om att jag skulle bli tvungen att flytta hem till mina föräldrar. De skulle i sin tur få ta hand om dygnet-runt-bevakningen av mig så att jag inte skulle ta livet av mig. Jag valde att frivilligt bli inlagd mycket på grund av att jag inte ville att  mina föräldrar skulle få ta på sig ansvaret att hålla sin dotter vid liv.

I dag är det sambon som är min närmast anhörig. Det är han som får försöka hantera alla tillfällen då jag brutit ihop, det är han som får försöka tolka hur jag mår och det är han som frågar om jag tagit min medicin.
Jag går i terapi och jag har kontakt med läkare, har nummer till en kontaktsjuksköterska och det är jag som får ersättning för att jag ska rehabilitera mig själv.

Vården av psykiskt sjuka är oftast under all kritik. Men vården av våra anhöriga, så att de ska orka, så att de inte ska bli sjuka, är minimal. Det finns inget som heter parterapi för bipolära och dess anhöriga. Det finns ingen gemensam plan för hur vi ska få tillbaka Johanna på banan igen. Det finns en enskild som grundar sig i ärlighet och öppenhet till sambon. Har jag sagt att jag kan vara väldigt manipulativ?

När en person lider av psykisk ohälsa följer resten av familjen med, ofrivilligt, så är det bara. Är det därför inte dags att vi börjar tänka i det stora hela, se hela problemet och inte bara en bråkdel av det?
Att vara anhörig kanske i vissa fall skulle skulle vara en diagnos, en stämpel. Först då kanske läkningsprocessen av den sjuka personen starta på allvar. Först då kanske ordet psykisk ohälsa kan förkastas och  i stället heta psykisk hälsa.

 

2 kommentarer

  1. Mellis skriver:

    Jag känner igen så mycket.
    Jag hade ingen diagnos eller behandlingsplan att förhålla mig till som anhörig och det var först i efterhand som det gick upp för mig hur det (nog) ligger till. Med den vetskapen kan jag bara försöka vara ett stöd för den som är kvar.

    Kram Johanna

    /Mellis

    Gilla

    1. tudelad skriver:

      Jag känner så med er. Det gör väldigt ont i bland när jag inser att jag inte skulle vara den jag är om jag inte hade och har alla de anhöriga runt om mig. Jag hoppas att du på något sätt fått hjälp och stöttning i det du får och fått gå igenom att du i dag kan känna någon form av lugn. Ni betyder så mycket ni anhöriga och du är inte ensam.
      Kram till dig!

      Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.