När kylskåpet hjälper mig att spåra ur

Fönsterkuvertet dimper ner på hallmattan med en smäll. Jag granskar det på behörigt avstånd och suckar. Vid det här laget vet jag att sådana där kuvert aldrig erbjuder någon drömvinst eller svaret på meningen med livet.
Så jag gör det enda rätta i situationen som uppstått. Jag går till kylskåpet.

Jag hittar med andra ord på strategier, planerar en plan B eller ser till att dra lärdom av tidigare liknande situationer. Jag gör allt för att hålla mitt huvud ovanför vattenytan.

För just nu flyter livet på. Ljuset har återvänt till mitt liv och jag har definitivt lämnat min svarta period. Jag är på riktigt god väg att lulla runt i min ljusgrå period igen.
Därför är jag också livrädd för att något oväntat, oförutsett ska hända som ställer hela mitt liv på kant så att jag ramlar ner i det mörkgrå igen.

Jag försöker helt enkelt att kliva ur mina gamla hjulspår och nöta ner nya, bättre. Jag jobbar på att spåra ur helt enkelt, he.
Till exempel försöker jag avklara ”måsten” direkt när de dyker upp. Ett telefonsamtal kan bli till mycket ångest innan jag lyfter luren. Så när en situation dyker upp försöker jag att låta bli att skjuta upp den. Ju snabbare jag får det gjort desto fortare försvinner ångesten.

Så att gå till kylskåpet när ett fönsterkuvert dimper ner på hallmattan handlar helt enkelt om att jag ska vara på så pass bra humör, ett jämnt blodsocker, som möjligt innan jag öppnar kuvertet.

Fönsterkuvertet erbjöd såklart ångest och en påminnelse.
”Du har varit sjukskriven i snart 365 dagar och därmed kommer din sjukpenning att upphöra (något i den stilen). Ansök snarast om en förlängd sjukpenning, som kommer att vara lägre. Att du har läkarintyg garanterar dig inte automatiskt någon ersättning”.

Japp tack för den käftsmällen tänker jag och önskar den berörda myndigheten, riksdag och regering till helvetet fram och tillbaka flera gånger om.
Den här härdsmältan vara i någon minut.
Utan mina strategier hade den pågått än.
När den glödheta lavan har stelnat gör jag det, för mig, rätta när det kommer till att få ett sådant trevligt besked ( en FREDAG efter klockan 15!!!), jag bollar min frustration vidare till den person, min handläggare (som för övrigt inte jobbar fredagar!!! Visar det sig!!!), som kan förklara situationen för mig.

Ett inspelat röstmeddelande senare och ett, nä nu skiter jag i det här nu har jag gjort mitt, släpper ångesten.

Just nu försöker jag att leva mer än att bara överleva. Om mat, djupa andetag eller valet att sluta skjuta upp saker kan hjälpa mig med det, ja då är det väl bara att fortsätta.