Pass, pesetas och (s)prit brukar det heta…

Popmusiken strömmar ut ur högtalarna. Falsksången kommer direkt och dansen vid spisen där potatismoset är på väg att bli till är inte vacker. Men jag behöver fly för en stund. Fly från mig själv.

Det är nödvändigt att gräva, gräva i sig själv, för att komma underfund med varför jag mår som jag mår och varför jag gör som jag gör mot mig själv. Det är nödvändigt att gräva, men ibland gör det extra ont. När spaden stöter i den där gömda lådan som så länge legat begravd. När jag så smått gluttar på locket…

Jag byter låt. Rytmen är den rätta och plötsligt befinner jag mig i discoljuset med basrytmerna som ledstjärna. Det är måndag men det skiter jag i.

Psykologsamtalet från i eftermiddags känns bra. Bearbeta och prata och få hjälp med det som gnager. Få känna att personen mitt emot lyssnar, är professionell och försöker förstå. Jag blir inte dömd, här kan den delen av mig själv få släppas fri.

Jag kommer komma underfund med mig själv. Locket på grytan har försiktigt åkt åt sidan, som locket på potatiskastrullen. Jag kan på avstånd se att det är just potatis som ligger där i men jag vet inte om de är redo att plockas upp än…

Livet är inte alltid så lätt och kanske inte riktigt vad jag hade förväntat mig av det eller mig själv. Men med psykologsamtal i huvudet, potatismos i magen och popmusik i kroppen blir det lite lättare. Det är måndag, och det skiter jag i.